Medieekologin, lönsamheten, medborgarperspektivet

by Jonas Posted on 14/3/2013

Medieforskarens reflektioner kring MEG13

Jag har som medieforskare ett starkt intresse av hur vi som medborgare och konsumenter ska kunna få de medier vi förtjänar – vilket kräver sund management och reglering av medieekonomin, vilket i sin tur bygger på modeller som är både lönsamma och rättvisa.

På MEG i Göteborg för en vecka sedan hölls ett par riktigt intressanta seminarier på dessa teman; tydligen finns de inte dokumenterade på UR.se eller liknande så jag sammanfattar ett av dem här.

Under rubriken Medieindustrins kommersiella ekosystem kollapsar – Nu bygger vi ett nytt diskuterades de potentiella systemkriser som både tv- och tidningsbranschen genomlider i och med digitaliseringen och det läckage, den fragmentering och den konvergens som denna medför:

Kvalitetsjournalistik finansieras i stor utsträckning av reklamintäkter. När tv-tablån blir on-demand och när tidningarnas läsare blir digitala behöver medierna tillsammans utveckla nya affärsmodeller. Beroendet mellan olika aktörer på annonsmarknaden kan liknas vid ett biologiskt ekosystem.

Ett stort antal panelister fick komma till tals. Av dessa tyckte jag att Casten Almqvist (vd TV4-Gruppen), Gustav Martner (cd, vd CP+B och styrelseordförande Sveriges Kommunikationsbyråer) och Daniel Collin (vd MEC) sade riktigt vettiga och spännande saker. Även Tomas Brunegård (tidigare vd för Stampen) och Daniel Rytterström (Agency Relationship Manager, Google) kom med tänkvärda inlägg. Tyvärr var könsrepresentationen i panelen undermålig; endast en av åtta var kvinnor.

Seminariet arrangerades av Tidningsutgivarna och Sveriges Annonsörer, och det är just mellan de storheterna det gnisslar, som SR:s mediekommentator Åke Pettersson skrev efteråt. ”Papperstidningar mister annonser, och annonsintäkterna som hamnar på deras webbsidor kompenserar inte alls tappet.”

Utmaningarna är många. Unga konsumenter är allt mindre benägna att köpa papperstidningar, samtidigt som de alternativ som branschen presenterar lider av en syn på det redaktionella materialet som ren information, och en syn på konsumenten som en administratör av login-uppgifter och arkivhantering.

Som Gustav Martner påpekade så levereras just nu väldigt många upplevelser av redaktionellt innehåll i en miljö som känns som ett intranet, vilket han menade är extremt tråkigt – och till yttermera visso bygger på en underskattning av den egna affärsmodellen. Som journalisten Anders Rydell säger: ”Dagstidningarnas misstag har varit att tro att folk bara betalade för nyhetsinnehållet, inte för tjänsten av att få en väl paketerad nyhetsprodukt levererad på hallmattan.”

Det konventionella tv-tittandet har visserligen ökat svagt de senaste åren, och lönsamheten i kanalpaket och liknande är god – men tittar man närmre ser man att fragmenteringen och klyftorna ökar även avseende tv-tittandet.

I teorin har utbudet av specialiserade program och obskyra mediaformat dragit nytta av bättre möjligheter till lagring och distribution. Men reaktionen på fragmenteringen – i varje fall bland de ledande konventionella kanalerna – har samtidigt varit att programutbudet de facto har blivit smalare (detta gäller både public service och TV4). Fragmenteringen av tv-tittandet yttrar sig inte bara genom fildelning (som en av mina studenter sa häromåret: ”jag tittar inte på tv, jag tittar på [underförstått: nedladdade] tv-serier”) utan även genom en rad andra distributionssätt. Omformationen av tv-landskapet i Sverige diskuterades rätt flitigt under den gångna hösten, vilket jag skriver mer om här.

Dessutom ritas annonsmarknaden delvis om av amerikanska aktörer såsom Google och Facebook, vilka inte betalar skatt i Sverige. Därigenom kapitaliserar Google på den svenka annonsmarknaden genom en orättvis konkurrensfördel. Tomas Brunegård lyfte denna fråga men fick inget svar från Googles representant Daniel Rytterström.

Utifrån detta spekulerar somliga om att kampanjen för att avveckla den svenska reklamskatten kommer att intensifieras. ”Alla partier har länge varit överens om att skrota skatten, men inget händer. Frågan är om det inte nödvändigt nu för att kvalitetsjournalistiken ska överleva utanför public service-radion och tv:n.”

TV4:s Casten Almqvist berättade om hur TV4 som svar på uppkomsten av en massa småkanaler i kabelutbudet valde att starta egna små spinoff-kanaler som kunde tävla mot dessa nykomlingar, på eventuell bekostnad av det egna flaggskeppet. Man måste delvis våga gå emot sin egen kärnaffär, menade han: ”It’s better to be the cannibal than to be the meat.” Samtidigt var han snabb att påpeka att mediemarknaden inte kommer att ha 12 linjära kanaler med stora inköp av amerikanska program i framtiden.

Almqvist gav över lag självsäkra svar (”vi på TV4 har en fin tradition av att återuppfinna oss själva”) men antydde samtidigt om det potentiella stup som även TV4 står inför. ”Vi måste plåga vår verksamhet som går som tåget för att adressera frågor för framtiden.”

Mest kritisk och analytisk av de medverkande var dock Gustav Martner; som representant för landets kommunikationsbyråer och annonsörer pekade han på något som även jag i min roll som inhouse-forskare hos Forsman & Bodenfors har försökt ta fasta på.

Medieföretagens tjänster och produkter måste utvecklas – omfattande och snabbt – och för att kunna göra detta måste man även se till hur reklamupplevelsen integreras med konsumentens upplevelse. Facebooks radannonser och Googles sökordsannonsering må innebära en bättre ”matchning” mellan efterfrågan och utbud, men de är – om vi ser till konsumentupplevelse, kundnytta och kreativitet – en regressiv utveckling, menar jag. Det som har förenklats i den digitala sfären är möjligheterna till sådan cybernetisk matchning och till ren distribution, men den digitala sfären är fortfarande lidande av en brist på bra användarupplevelser, redaktionellt urval, kurering, ”serendipity”.

Om internetmediering enbart handlar om mer effektiv distribution av det här slaget leder det i slutändan till att endast det redan kända laddas ner. Däremot, när redaktionella insatser förs in i systemdesignen så motverkas dessa tendenser. En intressant spaning är att både Spotify och Pirate Bay på senare tid har infört sådana funktioner i sina respektive system! Mitt argument (vilket jag bl.a. utvecklar i min kommande bok som pekar på just likheter och skillnader mellan illegala och legala fildelningstjänster av det här slaget) är att den nuvarande situationen inte är tillräckligt tillfredsställande på den här fronten. Ironiskt nog så är det just denna funktion som de traditionella ”gammelmedierna” alltid sysslat med, i olika former. Utmaningen, givet den hastigt eskalerande digitaliseringen, är att hitta nya sätt att utföra den funktionen!

Martners argument knyter också an till förra årets i särklass bästa artikel om reklamens roll i den svenska medieekologin; den essä som Daniel Sandström (litteraturvetare och före detta chefredaktör för Sydsvenskan) skrev i DN:s artikelserie om tidningarnas framtid. Annonseringen är i själva verket de gemensamma massmediernas livsblod. Reklam finansierar indirekt en stor del av hela offentligheten. Man må tycka, inom kulturella finsalonger och vänsteraktivistiska allaktivitetshus, att det är ”fult” med marknadsföring och reklam – men det är med hjälp av dessa processer som den redaktionellt drivna offentligheten kan upprätthållas. ”I svensk kulturdebatt tycks pengar ha samma funktion som sex hade för viktorianerna: man ska helst inte tala om dess betydelse för vårt välbefinnande.”

Öppenhetsindustrin – cybernetiska aktörer som just Google, Facebook och Twitter – kortsluter denna process på liknande sätt som den illegala fildelningen kortsluter lönsamhetsmodellen för försäljning av enskilda kulturella produkter. Men, såsom forskare med just fildelningen som expertområde är det helt centralt att samtidigt inte se detta som att de förstör marknaderna – de skapar helt enkelt nya förutsättningar. Kartan ritas om.

Som Martner sa på seminariet: ”Jag är mer orolig som medborgare än som reklamare. Reklamen hittar alltid sina vägar, medan det är mer oklart hur kvalitativt medieinnehåll ska finansieras.”

Avseende den obalans som uppstår när fler journalister arbetar som PR-skribenter än som granskare av makten så vill jag, i likhet med Martner, framhålla reklamens ärlighet framför PR-världens tendens att verka i det tysta. Reklam sker på köpt utrymme där det inte ska vara något tvivel om att det är just reklam det rör sig om, samtidigt som reklamen kan och, ja, måste ha ett mervärde för mediepubliken, vilket väldigt mycket reklam historiskt sett har haft i Sverige. Vi har varit världsledande på detta, och branschen är på många sätt sundare än många reklammarknader i utlandet. Här har vi ytterligare ett argument för att stärka den samverkande kraft som en helhetlig medieupplevelse innebär. Det skulle kunna ske genom skattelättnader för den inhemska reklamen, men det skulle också behövas bättre organisatoriska strukturer – dels hos reklambyråernas kunder, dels hos medieföretagen som tillhandahåller annonsplattformar, dels avseende mediebyråernas möjligheter att jobba med innovativt med dessa plattformar.

Daniel Collin, som representerar mediebyråernas ståndpunkt, tycktes hålla med om analysen: Det måste blir lättare att kunna skapa reklamlösningar som är mycket mer attraktiva för främst konsumenten men även för reklammakarna, vars vilja oftast är att skapa mycket mer kreativ höjd och kundnytta än vad nuvarande system tillåter en att göra.

Den verkliga käpphästen är denna: Man måste produktutveckla så att upplevelsen av varumärkesbyggande reklam och redaktionellt innehåll inte är så disparata. Många skulle tjäna på att ge en rikare upplevelse och där passar varumärkesbyggande reklam bättre in. Ett exampel är Dagens Industris fredagsbilaga, där fokus ligger på den taktila tidningsupplevelsen. Likaså tidningar som Vogue – skulle läsningen vara samma upplevelse om de var helt tomma på reklam?

Det är galet av medieföretagen, menade Martner på seminariet, att be publiken betala för att ”slippa reklam” då det egentligen är avbrotten man vill undvika. De skjuter sig själva i foten genom att utmåla reklamen som något negativt; därmed spär de på en allmän bild av reklam som något ”dåligt” eller ”fult” och urholkar publikens benägenhet att stanna kvar vid skärmen.

I streamingvärlden tycks Googleägda Youtube ha etablerat det som norm att pre-rolls går att klicka bort efter ett visst antal sekunder. Är det inte talande att Spotify jobbar enligt en ännu mer extrem variant av samma modell? Man kan fråga sig om inte reklamen i freemium-tjänster såsom Spotify egentligen mest är till som en medveten distraktionsfaktor för att få folk att välja betaltjänsten.

Det digitala föder en cybernetisk, maskinell syn på kommunikation som information – en kvantifierbar resurs som kan mätas, korreleras och distributeras. Matchmaking. Cybernetisk återkoppling. Här förenas Spotify och The Pirate Bay, trots deras till synes olika affärsmodeller. Google och Facebook kan åtnjuta stora vinster genom denna ökande tilltro till det mätbara och den faktiska ökande effektivitet switchen till digitalt också innebär, men för att det inte bara ska handla om att para ihop de optimala ögonparen med den optimala informationssnutten måste tre problem lösas, på sikt:

  • Infoga redaktionella funktioner. Det intressanta är att detta inte enbart handlar om kurering/urval eller om algoritmisk matchning – det handlar lika mycket om marknadsföring (ta till exempel skivbolagens gamla affärsmodell, där 10 artister fick chansen att lyftas fram trots att bara en eller två blev hits – den affärsmodellen raserades under det gångna decenniet) och om tendenser som ofta anklagas för att vara ”paternalistiska” (till exempel public service förmåga att ge publiken vad de själva inte vet att de vill ha).
  • Förbättra reklamupplevelsen, såsom den på Facebook, Twitter, Google och Spotify. Är det inte direkt bakåtsträvande att annonseringen tar den form den gör idag hos dessa aktörer. Ja, rent distributivt kanske den är mer finkornig – men vad är det som säger att jag vill ha en kackig gif-bild (Spotify) eller en hårdformaterad, frimärksstor radannons (Facebook, Twitter, Google) baserad på en algoritmisk idé om att jag ”gillar” rakhyvlar, i stället för ett skönt, roligt, rentav rörande koncept som jag kan prata med mina vänner om och rentav väljer att själv se om och om igen för att den är så bra?
  • Red ut förvirringen avseende huruvida man vill vara en infrastruktur (plattform) eller nöjeskanal (upplevelse). Dalton Caldwell har nyligen lyft den här frågan. Ska Facebook och Twitter gå ”all in” på att utgöra allt detta:
    - världens bästa adressböcker och eventkalendrar
    - resurser för högkvalitativ sök (fråga och få användbara, socialt relevanta svar)
    - utgöra plattformar för nya smarta tjänster som dockar in i API:erna
    - (potentiellt) utgöra infrastrukturer för verifierade login och mikrobetalningar
    …ja då borde de till exempel kanske öppna upp sina API:er mer (inte låsa dem mer och mer som de gör nu) eller bygga bättre incitamentsstrukturer för att användarnas ”likes” verkligen ger uttryck för genuina attityder. Men ska de samtidigt också vara njutningsfyllda upplevelser för användarna bör de överväga om de verkligen vill ha sådant undermåligt reklaminnehåll som de har idag.

Casten Almqvist nämnde tudelningen mellan två extrema tendenser i dagens mediesamhälle – dels den här cybernetiska idén om ren distribution, ren användarvänlighet, enkelhet, smidighet och dels nödvändigheten av en redaktionell ryggrad, att våga lita på sin förmåga att ge publiken sånt de inte vet att de vill ha, ja rentav sånt man själv inte visste att mediepubliken ville ha. Klyftan mellan dessa tendenser tydliggörs många gånger om av digitaliseringen.

- ❊ -

Det andra seminariet på MEG13 handlade om Crowd funding, annonser eller pay per view där en trio bestående av Helene Granquist (vd och producent Good World AB), Henrik Berndtson (affärsutvecklingsansvarig TV4-gruppen) och Karl Palmås (docent i entreprenörskap, innovation och samhällsförändring vid Chalmers) presenterade och diskuterade.

Det blev nästan komiskt tydligt hur Granquist (som finansierat lågbudgetfilmprojekt genom annonsering på The Pirate Bays förstasida och Kickstarter-kampanjande) och Berndtson (som jobbar med att hitta nya vektorer för att göra sportsändningarna på TV4 mer lönsamma) intog rakt motsatta politiska positioner, den förra tydligt vänster, den senare tydligt höger, medan Palmås såsom entreprenörskapsforskare och kritisk sociolog intog en medlande mellanposition.

De tre presentationerna berörde olika former av utnyttjande av massan:

  • Crowdfunding (Granquist)
  • Överlappande och inflikande former av sponsring, samt nya sätt att jobba med pay-per-view (Berndtson)
  • Endowments/stiftelseform (Palmås)

Det blev också tydligt hur stora möjligheterna är i dagens samhälle att laborera med olika innovativa former av finansiering, vid sidan av de etablerade formerna jag diskuterar ovan. Samtidigt blev det tydligt hur påstått ”decentraliserade”, användardrivna former såsom crowdfunding ironiskt nog lutar sig mot centraliserade noder som på sedvanligt massmedialt megafon-manér basunerar ut sitt stöd – såsom fallet Pirate Bays framsida, en konventionell form av mediekanal om något! Vi ser detta inom reklamvärden likväl, där lovord kring ”viralitet” och användardriven spridning i själva verket åtföljs av konventionell marknadsföring ”i ryggen” nio gånger av tio.

Stiftelseformen, vanlig inom exempelvis universitetsväsendet i USA – och en organisationsform som diskuterats flitigt i USA och Storbritannien avseende om även tidningar bör drivas på liknande vis – är lustig eftersom den på vissa sätt är ”vänster” (privata stiftelser säkrar den allmänna nyttan) och på andra sätt är ”höger” (privata stiftelser säkrar möjligheten för oberoende instanser gentemot statens godtyckliga maktutövande). Skulle tidningar drivas såsom icke-vinstdrivande charities på det här sättet skulle de göra sig helt eller delvis oberoende av reklamfinansiering. På många sätt är idén synkron med den europeiska public service-modellen där statligt finansierade redaktionella hubbar agerar redaktionella kvalitetsinstanser, eller idén om presstöd där privata tidningar åtnjuter subventioner för att upprätthålla oberoende. Dagens debatter kring privatisering och nya sätt att finansiera allmännytta har mycket att vinna på ett nyktert men samtidigt kreativt nyskapande sätt att föreställa sig olika typer av finansieringsformer.

Posted in branschen, ekonomi, fildelning, framtidsvisioner, infrastruktur, kreativitet, medieekologi, medieföretag, mediestruktur, pragmatism, sociala medier, tv | Leave a comment

Hampus och den magiska kartan

by Jonas Posted on 13/3/2013

Hur Twittergalaxen visualiseras – och våra enskilda bilder av den

Korta noteringar om Twittercensus 2013

Smart PR från Intellecta! De gångna åren har denna byrå med hjälp av researchern Hampus Brynolf kartlagt de svenskspråkiga twitteranvändarna genom att sätta ihop en interaktiv karta.

Kartan visar hur relationerna mellan användarna hopar sig på vissa sätt, och att det svenska Twitter 2013 klumpar ihop sig i ett antal kluster, avskärmade från varandra. Kartläggningen visar också saker såsom tillväxttakten för det svenskspråkiga Twitter, och hur tillväxten sett ut. Ett rejält schwung skedde under det gångna året, mycket antagligen på grund av massmediernas omnämnanden av Twitter som fenomen. Antalet nyregistreringar per månad har numer stabiliserat sig men är fortfarande på en högre nivå än när Twitter slog igenom 2009.

6 171 929 twitterkonton analyserades för att göra årets undersökning. Av dessa valdes endast de som huvudsakligen twittrar på svenska – sammanlagt 475 474 svenskspråkiga Twitterkonton. Av dessa är knappt hälften (219 732) aktiva (dvs har twittrat minst en gång de senaste 30 dagarna). 79 516 twitterkonton snittar på minst ett twitterinlägg om dagen (en 36-procentig ökning jämfört med förra året). Det är ungefär lika många män som kvinnor som twittrar. Den vanligaste tiden på dygnet att twittra är 21-22 på kvällen.

Tonvikten har dock förändrats

Numer är det inte enbart opinionsbildare, kändisar och folk som på olika sätt är anknutna till ”tyckonomin” som twittrar. Många nya konton skapades det senaste året där ”sport” nämndes i den egna personbeskrivningen, och många nya noder har dykt upp i den ”södra” delen av tiwttergalaxen i svårgreppbara, ungdomliga musik-, humor- och populärkulturkluster med Youtubekändisar som William Spetz som fixstjärnor. Namnen här är ofta nittiotalistiskt klingande, påpekade Hampus på sitt härligt korrekta, torra forskaraktiga vis i Bambuser-sändningen från igår.

Continue reading →

Posted in branschen, censur, infrastruktur, medieanvändning, mediestruktur, politik, samtid, slem, sociala medier, vardag | 2 Comments

Jättestor artikel om Facebooks framtid…

by Jonas Posted on 29/10/2012

…i senaste Veckans Affärer. Väldigt många citat från min sida, flera Facebookkritiska sådana – jag trycker inte minst på att de måste bli bättre på att låta reklamen få ett större mervärde för användarna, att inte låta Facebookannonserna vara så spammiga som de är idag. Samt att de måste bli mer kreativa för att tjäna pengar, varför inte bygga plattform för mikrobetalningar?

Rubriksättningen har jag inget att göra med.

Artikeln finns tyvärr ej på webben ännu, men här klistrar jag in mina frågor och svar med journalisten Anders Rydell:

Continue reading →

Posted in ekonomi, infrastruktur, medieekologi, medieföretag, sociala medier | Leave a comment

Humanistisk forskning <3 näringslivet?

by Jonas Posted on 17/10/2012

Stina Hamberg på DIK skriver sammanfattande lägesrapport från gårdagens konferens anordnat av mina kollegor Alexandra Borg och Martin Berg inom Riksbankens Jubileumsfonds Flexit-program.

Ämnet för konferensen var hur humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kan spridas utanför akademin; hur hum/sam-forskning kan bli mer relevant för det omgivande samhället, utan att för den skull förfalla till någon slags idé om forskningen som uppdragsstyrd, instrumentalistisk eller ”nyttig”.

Precis som Hamberg skriver så sattes begrepp som innovation, samverkan och kreativitet under lupp, och flera av de namnkunniga deltagarna gav uttryck för mycket intressanta insikter. Mest animerade och engagerande var antagligen Emma Stenström (som befinner sig i en unik skärningspunkt mellan Handels och Konstfack), djupt originella kulturentreprenören Max Valentin – samt den avslutande panelen där Eva Swartz Grimaldi, Lotta Gröning, Tobias Nielsén, Fredrik Lindström samt Lars Trägårdh engagerade: Framför allt de två senare. Varför då? Trägårdhs teorier om svensk kulturell identitet, uttryckta i boken Är svensken människa (2006), var oerhört inspirerande för mig som utlandssvensk och forskare – jag har själv använt flera av Trägårdhs teorier i mitt eget arbete om svenska fildelare.

Fredrik Lindström, mest känd som komiker, har ju som många vet en bakgrund som akademiker (språkvetare), och uttryckte en förvånansvärt svartsynt, närmast pessimistisk syn på samtiden: När han beklagade sig över den ekonomism som råder, och dessutom pratade om samtida kälkborgerliga tendensen att avfärda sånt man inte förstår eller håller med om som ”elitism” eller finkultur/högkultur, slogs jag av en synkronicitiet: Dagen innan konferensen hade jag ju själv bloggat om just denna beklagansvärda tendens i samtiden, här på min personliga blogg. Kanske tankarna i min och Eric Schüldts spekulativa samtidsskildring Framtiden är bekanta för honom. Någon gång skulle jag vilja föra ett bildat samtal om de här sakerna med företrädare för den ironiska generationen.

Mer matnyttiga och vederhäftiga bidrag till konferensen var Eva Engquists (vice-rektor, Malmö Högskola), Mikael Alexanderssons (rektor, Högskolan i Halmstad) och Milda Rönns anföranden. Här behandlades flera praktiska och strukturella hinder och utmaningar vad gäller överbryggningen mellan akademi och det omgivande samhället. Rönn är språkvetare och driver ett superintressant företag, Praxikon, som syftar till att skapa ett innovationssystem och att utföra uppdrag åt samhällsaktörer – uppdrag som förblir separerade från forskningen men relaterade till den – och som sedan, i sin tur, kan bli beforskade när forskaren återgår till sin forskarroll.

Detta är allt annat än uppdragsforskning, och det underströks flera gånger under dagen att vi måste bli bättre på att prata om den här typen av samverkan som något som inte alls bara handlar om näringslivet. Alexandersson påpekade överlappningarna och synergierna mellan forskning och civilsamhälle – något som jag personligen tycker går att se mycket tydligt i forskningen kring online-fenomen, nätpolitik och cybernormer. Företeelser som Juliagruppen, EFF och KEI är tydliga exempel på hur aktivism och kunskapsskapande sammanfaller.

Även om jag varken höll med om Lotta Grönings anekdotiska avfärdande av Sveriges digitala infrastruktur (nej, Lotta, Sverige är inte ”sämst” på digitalisering, utan snarare det rakt motsatta!) eller hennes utopiska syn på digital kultur (nej, det digitala kommer nog inte att ge oss en glimrande ny era av deltagarkultur, socialt ansvarstagande och uppluckring av strukturer, snarare rymmer det digitala likväl den dystra möjligheten att göra oss än mer mätbara och ändamålsenliga) så delar jag hennes anda av optimism. Som Tobias Nielsén kommentarade på Twitter efteråt:

Även om det blev något realistiskt/pessimistiskt om humaniorans roll idag så tror jag det var nödvändigt.

Exakt!

I’m a pessimist because of intelligence, but an optimist because of will.

För mer akademiska kommentarer inom samma tema, se mitt engelska blogginlägg om varför separata strukturer trots allt kanske är att föredra framför uppluckring av akademin respektive näringslivet – det vi behöver är broar snarare än sammanbyggning.

Posted in forskningspolitik, politik, realism, samtid | Leave a comment

Rekursiv kultur, Gangnam style

by Jonas Posted on 15/10/2012

Digitala verktyg är i grunden mätverktyg. Datorn och dess funktionalitet är en produkt ur en högmodern ingenjörsmentalitet – i grunden är den en produkt av kalla kriget och den tidens tankar kring cybernetik och systematik. Detta sätter sina spår på samtidskulturen.

Sedan att dator- och internethistorien är full av kreativa kreatörer som var obenägna till alla former av centraliserad kontroll (och i mångt och mycket var hippies), det är ett annat spår.*

Ett obehagligt spår i samtidens styrningstekniker – saker som förutsägelse av publiken med hjälp av förfinade mätredskap, samt sammanflätningen av nya innovationspraktiker och övervakningspraktiker – är den ”informationsidealism” som tycks fungera som en sorts överideologi; tanken att tekniken är i grunden godartad, att världen görs kontrollerbar och styrbar genom dessa digitala mättekniker, ja att vår frälsning rentav kan tänkas finnas i informationstekniken.

Rasmus Fleischer, Anders Mildner, Jenny Maria Nilsson, Andreas Ekström och andra har nyligen diskuterat fenomenet ”nätevangelism” och den diskussionen knyter i högsta grad an till det jag vill kort beskriva här, även om det jag här vill komma åt handlar mer om en inneboende brist i cybernetiskt tänkande, snarare än den synbara trosinriktning som i Sverige och vissa andra länder skulle kunna kallas vår tids övergripande religion. Jag hoppas att få tillfälle att återkomma till denna trosinriktning.

Det jag funderar på mer specifikt är det element av rekursion som förekommer i vår samtida populärkultur. Den behöver inte vara förknippad med digitalisering som sådan, men digitaliseringen medför verktyg som onekligen gör det enklare att observera, analysera, mäta och hantera kulturen runt om oss, som vore kulturen en teknologi.

Denna cybernetiska, rekursiva syn på kultur tror jag är starkare behäftad med ekonomism än något annat – det vill säga en världssyn där människor görs just mätbara och modulerbara, som vore de kuggar i ett maskineri, kategoriserbara, sedda utifrån vilka funktioner de utför: närande eller tärande. Jag hoppas på att få anledning att blogga mer om dessa saker senare med.

Nyligen skrev John Seabrook i The New Yorker om en sådan modulär, funktionalistisk inställning till kulturell produktion: Det koreanska musikfenomenet K-pop, vars tillblivelse bokstavligt talat handlar om fabriksartad produktion; band som sätts ihop inom laboratorieliknande former med syfte att maximera vissa aspekter av bandet som enhet och deras musik.

Lee Soo-man, en av chefsarkitekterna bakom fenomenet, kallar själv det hela för ”cultural technology” där målet är “perfect localization” att skapa enheter avpassade för nationella marknader. Kulturella uttryck på löpande band: Kanske kan man kalla det för Idol-konceptet on crack.

Den inte helt okända flugan ”Gangnam Style” är som bekant del av denna växande koreanska exportsektor, men började ironiskt nog som en pastisch, en parodi på denna industriella kulturproduktion. Seabrook om den numer världskända artisten Psy:

He’s a Korean pop star, but he’s not K-pop, and by satirizing standard K-pop tropes in “Gangnam Style,” PSY may have subverted K-pop’s chances of making it big in the West. At the very least, that a pudgy guy with a goofy dance can succeed where the most brilliantly engineered idol groups have not suggests that cultural technology can get you only so far.

Jag läste även i Wall Street Journal om hur automation (ett välbekant fenomen inom industriell produktion) numer börjar anses vara ett naturligt inslag även inom kulturell produktion. Trossatsen här är att algoritmer och robotar förutsätts kunna göra människors jobb bättre – eller åtminstone mer kostnadseffektivt – än människorna själva. Någon som känner igen tongångarna från tidigare industriella epoker?

I artikeln nämns ett nytt internetbaserat startupföretag: Music Xray, som har utarbetat en algoritm för att förutsäga vilka låtkomponenter och melodiska kombinationer som har god sannolikhet att bli en hit. Själva kallar de det hela för ”S²O – song to opportunity”.

Och här är den säljande pitch som företaget uppenbarligen har: Tydligen lyckades deras algoritm förutsäga storsäljare som Norah Jones och Maroon 5.

Okej.

Av alla artister på den enorma provkarta av mänsklig kreativitet som vår kollektiva historia kan uppbåda så är antagligen Norah Jones och Maroon 5 de mest utslätade, beiga, pissljumna musikartister som över huvud taget går att tänka sig.

Man tar sig för pannan. Är det en slump att den synbart allt mer utslätade karaktär som storsäljande kultur numer tvingas ha är så utslätad, när sådana här värderingar är de styrande inuti popfabriken? När kriterierna för lyckade kulturella produktioner handlar om algoritmisk matchning av redan existerande kulturella uttryck? När kulturell produktion därför handlar om att ta mindre och mindre risker, och om att ge publiken exakt det man i sin teknokratiska förhävelse antar att man vet att de redan vill ha? Är inte detta cybernetisk, högmodern paternalism i sin renaste form, just den typ av ideologi som rådde bland 1900-talets samhällsplanerare och sociala ingenjörer?

Samma fenomen kan hittas i snart sagt alla kulturella industrier – framför allt i de industrier där de initiala kostnaderna är mycket höga, såsom filmindustrin:

Movies, too, can be sorted quantitatively. Analyzing only the script, an algorithm from Epagogix, a risk-management firm that caters to the entertainment industry, predicts box office grosses. Epagogix broke into the business when a major studio allowed the firm to analyze script data for nine yet-to-be released films. In six of the nine cases, its predictions were spot-on. Algorithms have since become an essential tool in Hollywood.

Så även inom marknadsföring. Reklam-analytikern Göran Swahn noterar denna utveckling, men passar samtidigt på att varna för den: Visst, kreativt arbete kan tack vare digitala verktyg planeras och systematiseras på ett bättre sätt än hittills, men vi bör vara aktsamma.

En trend inom digital marknadsföring är att analysinnehållet i satsningar betyder mer och mer, i första hand för direktsäljande företag typ flygbolag, förlag, försäkringsbolag och teleoperatörer. Att reklamen blir helt reaktiv, så att varje ny insats bygger på uppmätta resultat av den förra, och centralisering är här för att stanna eftersom det gör marknadsföringen mer kostnadseffektiv.

[...] Trots den ensidiga inriktningen mot att bygga framtida marknadsinvesteringar på uppmätta resultat är det liten risk att analytiker tar över marknadsavdelningar och byråer. De blir säkert fler, men varumärken måste också kunna gestalta situationer, försätta människor i önskvärda känslolägen och skapa attribut som konsumenter kan förknippa med varumärket för att vara relevanta. Dessa element måste vara etablerade och redan finnas på plats i människors medvetande om mätbara digitala annonslösningar ska ge tillräcklig effekt.

Det är ändå det här som är det fina med reklam och många av de industrier som grovt förenklat kan kallas ”kreativa” i det att de jobbar med att hitta sådant som sticker ut och fastnar, snarare än pliktskyldigt repeterar det som redan tidigare gjorts. Bland de företag som jobbar på det sättet, så är det nämligen ofta så att statistisk verifierbarhet trots allt står sig slätt mot ett mycket mer associativt och narrativt tänkande.

Ett exempel: Ponera att ”informationsstress” pekas ut som något som existerar i vår samtida populärkultur. För det första är det svårt att i objektiva termer definiera vad det är. För det andra är det, beroende på hur vi definierar det, med stor sannolikhet något som enbart en minoritet lider av i den utsträckning att det blir ett problem.

Men ändå är det något vi kan känna igen, det är behäftat med ett antal påtagliga konnotationer och så vidare. Därmed spelar det inte så stor roll om endast 0,1 procent av befolkningen egentligen lider av denna åkomma – vi kan associera till den oavsett hur vanlig den egentligen är, vi kan bygga berättelser om den som många människor någonstans känner igen, och därmed kan vi även bygga reklamkampanjer utifrån fenomenet. Samma sak gäller för en stor mängd, ja kanske alla symboliska och narrativa fenomen; seriemördare, ballongfärder, mäklare, romantisk kärlek.

Denna suddighet och associativa töjbarhet är det som räddar reklamen från att falla in i en cybernetisk, rekursiv loop som bara handlar om att ge publiken det de redan vill ha.

Åtminstone i det avseendet är reklam mindre obehagligt, definitivt ärligare, och kanske rentav nyttigare än till exempel ren opinionsbildning.

*) Just det, en fotnot om historiseringen av internet: De processer som samtidens Silicon Valley-profeter, nätevangelister och kaliforniska ideologer är och har varit involverade i kan sägas äga rum på, eller relatera till en annan komplexitetsnivå än den underliggande protokoll-logiken. Det underliggande lagret är binärt och baserat på militär teknologi, de funktioner som sedan byggs genom sammansättning av dessa binära byggstenar är modulära och strävar efter decentralisering, viralitet och självgenererande, emergenta processer.

Spekulativt sett skulle vi just nu (inom den digitaliserade samtidskulturen och dess svåröverskådliga överflöd) kunna tänkas se en tredje ordning, som grundar sig i denna myllrande, förmenta frihet, där hundratusentals sammanlagda eller sammanlänkade fria val skapar nya stigberoenden och uteslutningsprocesser. Exempel på denna senare, tredje komplexitet skulle kunna vara oförutsedda sidoeffekter, externaliteter och statistiska mönster likt den ökande radikalisering av kulturekonomin där det blir allt mer klart att en ”fat middle” tunnas ut – till förmån för (å ena sidan) en ändlös long tail-distribution av obskuriteter och (å andra sidan) ännu mer renodlade blockbusters.

Posted in återblick, branschen, ekonomi, envetenhet, filosofi, kreativitet, medieföretag, mentalitet, musik, nyliberalism, pragmatism, samtid, skapande, skivbranschen | 3 Comments

Adieu! <3

by Jonas Posted on 01/10/2012

[IMPORTERAT INLÄGG FRÅN MIN GÄSTBLOGG HOS RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND]

Det har varit ett nöje att gästblogga här – några korta nedslag i vardagen som Flexitforskare innan jag lämnar över stafettpinnen.

Då Flexit är långt ifrån ett konventionellt arrangemang kan det vara värt att berätta kort om hur brobyggandet mellan akademi och näringsliv kommer till uttryck i min egen roll som forskare i samarbete med Forsman & Bodenfors.

På F&B assisterar jag bland annat med omvärldsbevakning, där byråns planners får understöd av min vetenskaplighet (plannerrollen är uppenbarligen en relativt ny och svårdefinierbar roll; intressanta paralleller går också att göra med empiriskt underbyggd förutsägelse av omvärlden även i andra branscher såsom stadsplanering). Jag ger även löpande input och feedback kring sociala medier, t.ex. i enskilda pitcher. Jobbar även internt, med internblogg, Facebookgrupp, workshops, och infomaterial inom byrån.

Projekt där min forskning och F&B:s intressen sammanfaller:

SVT, SR och UR i det framtida medielandskapet. Jag har ett forskningsprojekt där jag genomför intervjuer med representanter för public service-företagens management/strategi/publikanalys, för att undersöka hur möjligheterna/riskerna/utmaningarna ser ut kring en ökad integrering med nätet ser ut för dessa aktörer. (Jag och Karl Palmås har nyligen skrivit utkast till en av de första forskningsartiklarna att  kommentera den aktuella public service-utredningen. Läs mer här.) F&B har ju en central roll här, genom att ha skapat pionjärtjänster av det här slaget (SR Plus, ”Bli programchef på UR”). Hur blir sådana innovativa tjänster mer varaktiga? Vad är egentligen syftet med dessa innovativa tjänster? Bör man delvis förnya uppdragsbeskrivningen för public service? Jobbar public service med ”godartad” förutsägelse av publiken – till skillnad från kommersiella, reklamfinansierade aktörer? Eller är det problematiskt att skilja på olika former av publikförutsägelse, och i sådana fall varför?

Fildelarnas självreflektion och försvarsargument: Som del av min pågående forskning kring detta har jag samarbetat med Cybernormer (Lunds universitet) och deras enkät i samarbete med The Pirate Bay, The Research Bay, som fick sammanlagt 75 000 svar – varav 68 852 svar på en öppen fråga om hur fildelarna själva såg på fildelningens framtid och utveckling.

Jag och Stefan Larsson gjorde ett urval för att jämföra ”vanliga” fildelare (som ej laddar upp, endast laddar ner) med den avsevärt mindre gruppen regelbundna uppladdare. Vi fann bland annat att de ”vanliga” fildelarna hade större tillit och optimism angående marknadslösningar än vad vi hade trott – idén om att ”det ordnar sig” / ”marknaden kommer att absorbera fildelning” / ”fildelningen anpassar sigm, utvecklas” – något jag kallar teknologins ”ande” (”Geist”), en tro på att tekniken hela tiden utvecklar sig, anpassar sig, och att marknaden har en liknande karaktär. Vad vi också fann var att de regelbundna fildelarna var mer kritiska till nöjesindustrin. Idén om en ”girig” industri var starkare, och omsorgen om artister/kulturskapare var mycket svagare bland dessa dedikerade, ”tunga” fildelare. En vetenskaplig artikel som sammanfattar dessa resultat är på väg.

Sociala medier: Intervjuer med vanliga medieanvändare kring hur de förhåller sig till delning och personlig profilering i sociala nätverk. Det är detta som är min huvudstudie. Jag drar igång mina fokusgrupper nu under hösten.

Kanske vi ser en motrörelse gentemot sociala medier och den glättiga delningskultur som förekommer där – som ju har rötterna i amerikansk mainstreamkultur (idén om positiv återkoppling, pepp, framhävelse av jaget, ett ”lyckat” yttre) och därmed inte är lika självklar i en svensk kontext. Vi ser helt klart att det finns grupper som undflyr denna logik (t.ex. flera av de fildelare jag intervjuat, fans, grupper med delade specialintressen, mer tekniskt orienterade grupperingar) – dessa har inte nödvändigtvis samma inställning som Facebook- och Twitter-entusiasterna kring hur jaget framställs i sociala nätverk på nätet. Vi måste ju minnas att nätet alltid varit socialt, och att sociala nätverk inte bara behöver vara synonyma med Facebook. Kanske kan även unga mode- och musikintresserade Tumblr-kids placeras här? Indikationer på en Facebook-trötthet finns. Men det är nödvändigt med fler studier!

Har dessutom ett gäng andra papers och artiklar på gång, håll koll på min twitter, min engelskspråkiga forskningsblogg eller min svenska blogg för kontinuerlig uppdatering.

Over and out,

Er tillgivne vän i cyberrymden.

Posted in branschen, livshållning, medieanvändning, mentalitet, sociala medier, vardag | Leave a comment

Upphovsrättsliga och medborgarpolitiska reflektioner

by Jonas Posted on 21/9/2012

[IMPORTERAT INLÄGG FRÅN MIN GÄSTBLOGG HOS RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND]

Jag var och gästföreläste på två ställen nu i veckan, dels på Karin Bradleys masterskurs i urbanteori på KTH, dels på Nordiska Bildupphovsmannaorganisationers konferens.

Den första föreläsningen handlade om hur digitala infrastrukturer på så många olika sätt determinerar våra beteenden online, och hur man kan föreställa sig öppenhet och inlåsning, centralisering och decentralisering, utifrån min artikel ”Det dumma nätet” i antologin Efter The Pirate Bay. Jag, Karin och de drivna mastersstudenterna kom att diskutera saker såsom den platta, till synes ickehierarkiska öppenheten och deltagarkulturen på nätet och vilka grupper den egentligen gynnar. Trots att sådana strukturer förstås är förtjänstfulla är det nämligen viktigt, tror jag, att kritiskt iaktta vilka nya normer, tendenser och ideologier dessa nya, ”platta” strukturer befäster.

Ett sätt att se det, är att fildelning, peer-to-peer och andra medborgerliga utbytesprinciper utgör progressiva alternativ till den hierarkiska statsstyrda eller företagsstyrda kulturkonsumtionen – men att dessa ”folkliga” nätverk trots allt tenderar att gynna vissa typer av deltagande framför andra.

Den populism som finns inom fildelningsrörelsen och de nätbaserade forum för aktivism  och/eller medborgarjournalistik som växt fram – vilka beteenden och grupper representerar de? Gynnas de som har tid, ork, möjlighet, kompetens att delta? Finns det en sorts hänsynslöshet bland aktivister idag – där man ser det som att det är upp till varje person att själv ta del och ta plats, och om ens nätverk inte får genomslag har man sig själv att skylla?

”Vem som helst” kan ju starta en blogg, wiki eller diskussionsforum, sägs det ofta – men kan ”vem som helst” uppbåda den tid och det arbete som krävs för att få fart, få läsare/deltagare, nätverka, nå ut, marknadsföra sin sak? Sker inte detta alltid på bekostnad av andra saker – antingen familjeliv eller ens ”vanliga” arbete? Detta, i kombination med den tekniska aspekten av att sätta ihop och driva sajter, gör ju att många framgångsrika nätverk ju tenderar att ha en slagsida åt att mest befolkas av sådana som har möjlighet att uppoffra sin tid och ansträngning på det här sättet – bra exempel är t.ex. Flashback, Slashdot, torrentvärlden, och nätverket Yimby, som samtliga har en överrepresentation av män. Är det för att kvinnor tenderar att inte ta av sin lediga tid på liknande sätt? Bör man dock kritisera nätverksadministratörerna själva för detta? Är det inte, trots allt, upp till vem som helst att delta och aktivera sig? Får feministerna, de som faktiskt jobbar för brödfödan, de som har en karriär eller ett familjeliv att ta hand om – och helt enkelt inte har tid med att blogga, bygga wikis, nörda in sig på saker – skylla sig själva? Eller är allting, som Clay Shirky en gång konstaterade, ginets och tevens fel – det vill säga att redundanta medievanor äter upp den tid som skulle kunna frigöras? Jag tror att en djupare analys av deltagarkulturens politiska ekonomi skulle kunna vara upplysande här.

Min andra föreläsning den här veckan handlade snarare om den bistra verklighet som organisationer som värnar om kulturskapares upphovsrätt rör sig inom. Inte bara det uppenbara – att internet är byggt på fildelning, att beteenden har etablerats (framföra allt bland unga) där inställningen att ”konsumenten alltid har rätt” är rådande, att medborgarna själva bör få välja sin mediekonsumtion, råda över sina vanor, ha bekvämlighet, snabbhet, enkelhet, flexibilitet. Men även det mindre uppenbara: att de ickereglerade fildelningsnätverken dock trots allt inte behöver vara så farliga för konsumtionen över lag, om vi tar ett makroperspektiv, då de stimulerar fortsatt intresse för medieutbudet, och därigenom stimulerar betalningsvilja – men inom andra sektorer eller branscher än de sedvanliga. Live-sektorn inom musik, till exempel, det är ditåt pengaflödena har börjat strömma i stället för mot skivköp. Aktörer som Spotify har själva rötter inom den oreglerade fildelningsvärlden (programmerarna bakom Spotify slipade sina ”skills” genom att skapa en av världens mest nedladdade fildelningsprogram, uTorrent, och Spotifys arkiv började som ett illegalt insamlat arkiv då upphovsmännen initialt inte gavs förfrågan om tillstånd). Gränsen mellan legalt entreprenörskap och illegalt är inte helt självklar, vilket bl.a. även turerna runt The Pirate Bay visar.

Vad som på senare tid börjat bli ännu mer uppenbart är hur upphovsrättsfrågan allt mer börjat bli en fråga om fördelning mellan olika industriella sektorer. IT- och telekombranshen, samt inte minst de mer renodlade aktörer som driver användarplattformarna – Google, Apple och Facebook – ser det som positivt att folk delar material, att filer passerar över kablarna (vilka filer som helst) och att reklamintäkter kan göras genom att extrahera beteenden ur den enorma användardatan. Detta medan innehållsindustrin – som rent storleksmässigt är avsevärt mindre än den gigantiska IT- och telekomsektorn – vill se att en större del av intäktsströmmarna kommer dem till del än vad de gör idag. Den aktuella boken Myten om Internet av Pelle Snickars och Per Strömbäck, samt Peter Jakobssons avhandling Öppenhetsindustrin diskuterar den här frågan på väldigt intressanta sätt!

Samtidigt finns det en klyfta mellan själva kulturproducenterna som arbetare, mänskliga subjekt – där endast en minoritet kan leva på sitt skapande – och de enorma multinationella företag vilka dessa enskilda kulturskapare är beroende av, och säljer sin ekonomiska upphovsrätt till, i utbyte mot att dessa stora företag kan marknadsföra och distribuera produktionerna.

Det är här problemet med upphovsrätt ligger: Att upphovsrätt blivit en mekanism för dessa multinationella företag att tillskanska sig monopol. Frågan kan alltså formuleras som en där upphovsrätt som fenomen – att den enskilda skaparen ska kunna åtnjuta ett visst, tidsbegränsat skydd för att dels ha incitament att skapa och dels för att överhuvudtaget kunna överleva – egentligen inte är det problematiska, utan problemet är att upphovsrättens praxis – omsättningen, handhavandet av upphovsrätten – idag är något helt annat än vad den ursprungliga tanken var.

Ett tänkbart förslag, som skulle bygga vidare på EU-kommissionären Neelie Kroes förslag om reform av upphovsrätten, skulle kunna vara att ta fasta på upphovsrättens användbarhet beroende på vem som innehar den, och beroende på vad syftet är med det juridiska skyddet. För att skydda enskilda skapare skulle man kunna låta de långa skyddstiderna vara oförändrade om du väljer att inte överlåta upphovsrätten till exv ett förlag – medan om du överlåter din upphovsrätt till ett förlag så skulle skyddstiderna löpa på mycket kortare basis, och kunna förnyas mot en avgift – på så vis skulle enbart sådant som har ekonomiskt värde för förlagen fortsätta skyddas, medan annat skulle tillfalla public domain mycket snabbare. Och genom att skilja på corporate copyright holders (juridiska personer) och actual authors (personer av kött och blod) skulle man ge incitament för skapare att inte överlåta sina rättigheter i första laget, och därmed ge kulturskaparna en bättre förhandlingsposition gentemot förlagen.

Genom radikalt kortare skyddstider skulle man dessutom vinna en stor argumentativ seger gentemot den stora, upphovsrättskritiska massan, då jag tror att ansträngningar som syftar till att säkra skyddet (lagstifta mot fildelning osv) skulle få större opinionsmässigt stöd om industrin samtidigt ”bjöd till” genom att gå med på kortare skyddstider.

Den stora risken, som jag tycker man bör kritisera Kroes för, dock, är när man likställer amatörproduktion med professionell produktion. Att skapa uttryck i sitt sociala nätverk är att skapa med avseende på en avsevärt mer begränsad publik än den större allmänheten. Jag repeterar mantrat jag var inne på nyss: Vår tid och uppmärksamhet är ändlig. Skapande med seriös avsikt sker alltid på bekostnad av andra saker! Att skapa med syfte att få större grupper att åtnjuta det man skapar är något annat än att skapa med syfte att förmedla något endast till sig själv och dem man redan känner; och i den meningen är en incitamentsstruktur som bygger på att ansöka om förlängt skydd att föredra. Public domain bör vara utgångsläget, och den som är intresserad av att se sina skapelser åtnjuta skydd bör aktivt ansöka om detta och eventuellt betala en liten, skälig adminstrationsavgift (dvs inte som patent där avgiften avskräcker allt för många).

Risken med public domain som ”default” är dock att en ”public domain” i den digitala sfären på många sätt är en myt. De kommersiellt ägda plattformarna är ju privat mark. Där finns helt enkelt inte någon public domain; det är utrymmen som ägs och kontrolleras av multinationella företag, vilka utvinner ekonomiska vinster genom att analysera det användarna säger och gör, för att rikta reklam mot dem som är mest troliga att se reklamen.

Och har vi då ett scenario, likt det jag målar upp här, där vi liberaliserar upphovsrätten – ja då finns det mycket lite som kan stoppa Facebook, Google och Apple att extrahera värden ur det du och jag skapar åt dem. Utan en formell upphovsrätt skyddas ju inte det skapande som du och jag utför, och fältet lämnas öppet för...men vänta nu! Fältet är ju redan idag öppet för dessa aktörer att utvinna analys ur det vi användare skriver och lägger upp. Det verkar som att detta kanske egentligen inte är ett upphovsrättsligt problem, utan snarare har med behandling av social, demografisk och biografisk data att göra.

Hur vi löser denna fråga – ja, det är en knivig en (som jag återkommit till bl.a. här). Jag tror att en lösning kan vara att formulera fler lagar som befäster medborgerliga rättigheter i den digitala sfären – lagförslag såsom PUL och Yttrandefrihetsgrundlagen i Sverige, Freedom of Information Act i Storbritannien, och EU:s dataskyddsdirektiv från 1995 är unika då de syftar till att stärka medborgarnas rättigheter, till skillnad från de många EU-direktiv på senare tid (ACTA, Telekompaketet, IPRED) samt svenska lagar såsom FRA-lagen som alla kringskär medborgarnas manöverutrymme till förmån för näringslivs- och statliga aktörer.

Det är påtagligt att den ”upwards ratchet” av striktare lagar och regler till förmån för transnationella företag och de handelspartners som är starkast bör kompletteras av en liknande stegring av medborgerliga rättigheter, som kan balansera de multinationella företagens ökande inflytande över lagstiftningen. Här tror jag det är av stor vikt att se kulturskapare som medborgare likväl! Fackliga intressen skulle kunna mobilisera starkare rättigheter åt enskilda kulturskapare gentemot de multinationella företagen. Och nej, detta är inte en vänsterfråga. Det är en fråga om att säkra medelklassen i ljuset av en allt mer extrem hierarkisk ordning där korporationerna som äger plattformarna tillskansar sig allt större tillgångar och makt, medan vanliga människors informations- och kulturskapande – i synnerhet medelklassen – proletariseras.

Posted in ekonomi, fildelning, forskningsidéer, infrastruktur, medieanvändning, medieekologi, politik, självbiografiskt, upphovsrätt, vardag | Leave a comment

Två omtumlande veckor!

by Jonas Posted on 10/9/2012

[IMPORTERAT INLÄGG FRÅN MIN GÄSTBLOGG HOS RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND]

Har gjort ett kort uppehåll från bloggandet då jag fick en liten dotter för två veckor sedan.

Att få barn sätter perspektiv på livet!

Nog om det (jag vill inte bli allt för privat i den här bloggen). Kort lägesrapport från vardagen som Flexitforskare:

Jag tillbringade nästan hela tvåveckorsvistelsen i familjens hägn, men gav mig ut i tisdags för ett seminarium på Kungliga Biblioteket om en kommande antologi, redigerad av Matts Lindström och Adam Wickberg Månsson, som ska handla om Universitetet som medium. Mitt inlägg kommer antagligen att handla om just bloggande, faktiskt, som ett appendix eller annex till det akademiska livet.

Träffade Pelle Snickars lite hastigt på seminariet; han och jag har tidigare samarbetat då vi gav ut boken Efter The Pirate Bay i samma bokserie som den ovanstående volymen. I samma veva (förra veckan) var Pelle med och uttalade sig om hur ”öppenhet” har blivit ett ideologiskt begrepp i debatten om nätets reglering, då han och lobbyisten Per Strömbäck publicerade en debattartikel som led i marknadsföringen av deras nya bok Myten om internet. Jag har grunnat lite på vad jag tyckte om inlägget och bloggade precis om det, här.

Det är precis sådana här samarbeten – dels initiativet Universitetet som medium, som syftar till att observera och kritisera universitetet som historiskt fenomen, dels debattboken Myten om internet som syftar till att observera och kritisera en rad föreställningar om vad internet är, vad det får för effekter och hur det bör regleras – som gör det akademiska livet mer relevant för människor utanför de sedvanliga universitetsinstitutionerna, och jag är glad över att vara involverad i sådana projekt.

Det är också just detta gränsöverskridande och brobyggande som blir temat för höstens Flexit-konferens den 16 oktober på Fotografiska muséet i Stockholm, arrangerad av Martin Berg och Alexandra Borg. Bekräftade talare är bl.a. Emma Stenström (docent i företagsekonomi och biträdande rektor vid Handelshögskolan i Stockholm samt gästprofessor vid Konstfack). Därtill kommer inga mindre än Fredrik Lindström, Lars Trägårdh, Lotta Gröning, Eva Swartz Grimaldi och Tobias Nielsén att vara med i panel. Temat är hur kultur, entreprenörskap, humaniora och samhällsvetenskap kan korsbefruktas på nya smarta sätt och bidra till samhället. Anmälan kan göras här, och har du frågor är förstås både Martin och Alexandra pigga på att svara på dem!

Posted in forskningsidéer, vardag | Leave a comment

Öppenheten på nätet: om en (utebliven?) debatt

by Jonas Posted on 10/9/2012

Marcin de Kaminski och Per Strömbäck gillar att ge varandra snytingar i den offentliga debatten. Den förre är f.d. Piratbyrånaktivist som nu arbetar som forskare och nätneutralitetsförespråkare, medan den senare är lobbyist åt upphovsrättsindustrin i form av tankesmedjan Netopia, och aktuell med en ny bok: Myten om Internet (Volante förlag). Förra veckan publicerade Strömbäck ett inlägg tillsammans med Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars, där de argumenterade för att ”öppenhet” som begrepp i debatten om nätets reglering ofta tenderar att få en ideologisk slagsida. Eller, rättare sagt: Det är i varje fall så jag läser det – men talande nog förekommer ordet ideologi inte i debattartikeln. Mer om det nedan. Två dagar senare svarade de Kaminski tillsammans med miljöpartisten Jakop Dalunde från tankesmedjan Fores; ett svar som var rätt kortfattat och mest syftade till att säga att det Snickars och Strömbäck observerat var en halmdocka. Vilket Strömbäck och Snickars i sin tur sedan avfärdade och såg som en bekräftelse på det de redan från början argumenterat.

Jag känner både Snickars och de Kaminski. Bägge två har, så vitt jag vet, gott uppsåt – medan jag dock inte riktigt kan uttala mig om varken Strömbäck eller Dalunde. Medan Strömbäcks och Snickars inlägg provocerar, så är de Kaminskis och Dalundes svar det mer nyktra, rentav förutsägbara inlägget, och min egen grundhållning är i de flesta avseenden synkron med deras i den här frågan. Det man dock bör ge Strömbäck och Snickars är att det är vågat att sträcka fram hakan åt den kader av öppenhetsvurmare och nätneutralitetsförsvarare som internet befolkas av; att skriva en artikel som denna är att tigga om att få stryk av teknikprogressiva och ofta insatta kommentatorer.

Strömbäck har en agenda, och vissa elaka kommentatorer menade att det var konstigt av Snickars att beblanda sig med lobbyister. Lägg då till minnes att Snickars för två år sedan satte ihop en antologi som då anklagades för att vara partisk åt andra hållet; boken Efter The Pirate Bay (Mediehistoriskt arkiv, 2010) som Snickars och jag satte ihop rymde ju rätt få upphovsrättsförespråkare. Personligen tycker jag att det blir spännande när akademiker vågar samarbeta utanför akademins trygga väggar; så länge korten är på bordet, det vill säga. Dolda agendor har inget med varken god debattsed eller vetenskaplighet att göra. (Själv skriver jag förresten dessa rader i hjärtat av en reklambyrå.)

Jag har läst Snickars inledande kapitel i boken han och Strömbäck rätt ogenerat marknadsför, och det är utifrån genuin nyfikenhet han ställer frågan: Är nätaktivismens vurmande för alla möjliga former av ”öppenhet” problematisk – framför allt då begreppet börjat assimileras av makthavare såsom Carl Bildt? Detta är en viktig fråga, värd att debatteras mycket mer ingående än vad dessa debattartiklar har gjort gällande. Det bästa stället att börja på här är dock inte förslagsvis Snickars och Strömbäcks nya bok, utan en avhandling av min kollega Peter Jakobsson vid MKV på Södertörns högskola: Öppenhetsindustrin (Örebro Studies in Media and Communication).

Vi börjar med att reda ut lite av det som kommentarerna till Snickars och Strömbäcks artikel berör:

Först av allt: (1) Nätneutralitet är inte samma sak som öppna API:er, och vice versa. Som sign. allemand säger: Det ena en programmeringsteknisk sak det andra en fråga om yttrandefrihet och en möjlighet att välja själv. Det är som att blanda mjölk och fotogen.

Helt klart är att vi behöver en mer ingående diskussion av vad öppenhet egentligen är, eller kan vara, i praktiken – och hur även slutenhet kan vara produktiv (patent, copyright, ansvariga institutioner som reglerar öppenheten) – och hur till synes öppna teknologier eller system kan korrumperas och användas till att skapa slutna tjänster och kontrollerade plattformar (ex hur Apple begagnar sig av open source för att bygga operativsystem vilka allt mer spotifieras) vars möjligheter till användardelaktighet kan te sig stora men egentligen är strikt kringskurna och vars värdeackumulering endast tillfaller plattformarnas ägare.

Dessutom (2) missbrukas ofta begreppet öppenhet som ideologisk maxim av laissez-faire-libertarianer och människor med en misstro mot stat, makthavare och etablissemang. Ofta gränsar dessa människors argumentation till det konspiratoriska. Sign, Tar Atanamir:

Som resultat av att alla fått denna tillgång till nyheter fritt och gratis från hela världen så ser man hur folk vaknar upp ur den hjärntvätt som de statliga skolorna över hela världen pålagt sina folk. Man ser det genom tea-party rörelsen i USA som kämpar emot en växande stat, man ser det i arabvärlden där många kämpade för sin frihet men som nu faller under islamismens förtryck istället, man ser det i Europa där frihetspartier som UKIP i Storbritannien, PVV i Nederländerna och SD i Sverige kämpar för sina folks upprättelse och emot den falska bild som mediaetablissemanget har fabricerat ihop om verkligheten.

Detta citat är förstås taget ur mängden, och antagligen långt ifrån representativt, men tydliggör förhoppningsvis hur snarlik en libertariansk kritik av reglering, etablissemang och stat lätt halkar över i en allmänkonspiratorisk högerpopulism.

Peter Jakobsson räds inte begreppet ideologi. I hans aktuella avhandling lanseras begreppet öppenhetsindustrin, lånat från medieforskaren Sandra Braman, som ett sätt att illustrera den uppslutning kring det positivt laddade begreppet ”öppenhet” som specifika industrier tagit till sig, för att slå mynt av vissa former av öppenhet. Och det är just detta som är förtjänsten med Jakobssons argument: Vi måste särskilja mellan olika former av öppenhet, som tjänar olika ideologiska intressen.Vi måste alltså inte enbart skilja mellan tekniska former (1, ovan) utan mellan olika politiska syften (2, ovan). Därtill måste vi skilja mellan intentioner och effekter, samt – vilket jag själv argumenterat för i min egen avhandling – potentialiteter och aktualiteter.

Till skillnad från upphovsrättsindustrierna bygger idén om en öppenhetsindustri inte på en lagstiftning som möjliggör kontroll och inhägnader av enskilda verk. Istället är idén att skapa ekonomiskt värde inom ett ramverk av förordningar och lagar som möjliggör ökad cirkulation av olika former av information i digitala nätverk. Föreställningen om öppenhetsindustrin innefattar inte ett avskaffande av upphovsrätten i sin helhet – det är en idé om att ekonomin kan göras starkare och mer kreativ med fler undantag från upphovsrätten och med införandet av fler friheter i relation till upphovsrättsskyddat material. (Jakobsson, 2012: 14)

Det som Jakobsson så illustrativt visar är att de aktuella idéerna och de företag som ingår i öppenhetsindustrin verkar för ökad öppenhet i ett visst avseende: ”Typiskt för de produktionsmodeller som ingår i föreställningen om öppenhetsindustrin är att konsumenterna/producenterna byter en frihet mot en annan.” (s. 180) Han skärskådar bland annat den argumentation som kommer från Computer & Communications Industry Association (CCIA), en amerikansk bransch- och lobbyorganisation för dator- och telekomindustrin. CCIA innefattar Google, Microsoft och Yahoo och har som motto: ”öppna marknader, öppna system, öppna nätverk, fullständig, rättvis och öppen konkurrens”.

Utöver faktumet att de som berikas mest av de öppna plattformar som öppenhetsindustrin förespråkar är plattformsägarna själva, samt de telekomföretag vilka gynnas av hög trafik (oavsett vad för slags trafik, ett faktum som förmodligen mer än något annat gynnat fildelningen i det tysta). Öppenhetsindustrin föreslår alternativa strukturer för att motivera och belöna de enskilda producenterna, bl.a. masskreativitet baserad på så kallade crowdsourcing-modeller.

Vad som är centralt, dock, är att marknadsliberala argument används både för och emot en stärkt upphovsrätt, både av CCIA och inom EU:s policykretsar. Det är superintressant hur Google ofta lyfts fram som en förebild, inte minst bland representanter för öppenhetens försvarare inom telekom-, mjukvaru-, hårdvaru-, nätverks- och plattformsindustrierna, medan Google i praktiken samtidigt är ett monopol – vilket, som Jakobsson och även Snickars påpekar, är svårt att förena med nyliberalismens betoning av tävlan och konkurrens.

Denna uppmuntran av ständig konkurrens och tävlan är typisk för öppenhetens förespråkare på internet, men är också typisk för en marknadsliberal laissez-faire-filosofi. Om vi lämnar fältet så fritt – öppet – som möjligt, så kommer automatiskt de bästa lösningarna att råda; så tycks många resonera. En sorts teknologisk darwinism, en tilltro till att optimala lösningar växer fram av sig själva om regleringen hålls så minimal som möjligt.

Hur knyter detta an till fildelningen? Mitt eget avvägande här, såsom medredaktör till min och Snickars Efter The Pirate Bay-volym – är pragmatiskt: Den avsaknad av reglering som tillåtit hubbar och nätverk att växa fram parallellt med de etablerade distributionsnätverken har sina baksidor, men bidrar också till många bra saker – inte minst en kulturell mångfald.* Kontrastrerar man de nettofördelar som fildelningen tycks föra med sig med vad som verkligen krävs för att kväva fildelningen, så blir det tydligt att den repression som skulle krävas inte kan ses som befogad. Det är, i extremt grova drag, så mitt relativa försvar av fildelningen som mediefenomen ser ut.

Men det är något annat än ett ideologiskt härlett försvar av ”öppenhet” för öppenhetens egen skull. Snarare är min egen avvägning en pragmatisk, där allting är relativt och en strävan efter nykterhet inför nätets saklighet – dess materiella villkor – är det som ligger till grund för min egen hållning. Här är ett stort mått av självkritik ständigt viktigt; man måste hela tiden vara benägen att ompröva det man tycker och det får aldrig bli blint ideologiska argument som får bli vägledande.

Det är också så jag tror de flesta nätaktivister, teknikvurmare och -svärmare resonerar. I det avseendet menar jag att både De Kaminski och Snickars är lika; såsom akademiker delar de båda säkert denna metodologiska och epistemologiska öppenhet. Det är när pragmatismen förvandlas till ideologi som det blir snett, och Strömbäcks och Snickars inlägg kan till syvende och sist läsas som en varning av just det slaget – trots att den ene av kombattanterna är lobbyist, och själv kan anses verka i ideologins tjänst. Frågan är då bara om det är en halmgubbe de målar upp. Är nätets tillskyndare, därute, vägledda av ideologi snarare än pragmatism? Målar Snickars och Strömbäck upp en falsk bild, eller syftar de enbart på en icke-representativ minoritet? Behovet av empirisk data är skriande!

P O Ågren skriver också insatt och välavvägt om Myten om Internet.

*) Notera att jag samtidigt är öppen inför möjligheten att denna mångfald är illusorisk; att vi skjuter oss själva i foten när vi tror att den oreglerade fildelningen bidrar till mångfalden när denna mångfald egentligen vittrar sönder på grund av brist på incitament att investera i nya kulturella uttryck. Det finns tecken på detta, men är svårt att leda i bevis då eventuell chansering av det kulturella utbudet ligger i betraktarens ögon, samt kan ha en rad andra orsaker vid sidan av en försvagad incitamentsstruktur.

Posted in ekonomi, epistemologi, fildelning, forskningsidéer, medieanvändning, medieekologi, medieföretag, mediestruktur, nyliberalism, pragmatism, samtid, upphovsrätt | 2 Comments

Om humsamforskning och -publicering

by Jonas Posted on 24/8/2012

[IMPORTERAT INLÄGG FRÅN MIN GÄSTBLOGG HOS RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND]

I höst bestäms villkoren för svensk forskning, när regeringen presenterar sin forskningsproposition i oktober.

Under de senaste veckorna har inte minst den humanvetenskapliga forskningen debatterats flitigt, bland annat i DN. Även under Almedalsveckan dryftades frågan, vilket bland annat Vetenskapsradion i P1 har uppmärksammat.

Bo Rothstein har kritiserat hur svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning inte blir tillräckligt erkänd och uppmärksammad internationellt. Jag håller med honom att stringens, självkritik och möjlighet till utvärdering bör hållas så strikt som möjligt för att upprätthålla kvalitet. Förra året skrev han, tillsammans med Mats Alvesson, en debattartikel som på många sätt var påkallad, tycker jag, där de beklagar sig över den ”systematiska intellektuella inavel” som äger rum inom systemen för samhällsvetenskap och humaniora; bristen på extern rekrytering och nya perspektiv. Där är jag rätt benägen att hålla med honom.

I den mer aktuella debattartikeln förespråkar Rothstein ett minimummått av citeringar, dvs ett tröskelvärde – vilket inte behöver vara en dålig idé. Men utöver detta riskerar han att förenkla en komplicerad verklighet genom att polemisera. Dock har debatten som följde efter hans inlägg lyft fram en hel del intressanta observationer; jag försöker sammanfatta några av dem här.

Talande nog tar Rothstein nästan omedelbart till en idrottsmetafor för att beskriva saken:

Argumentet för internationell exponering av forskning som ett rimligt mått på kvalitet har naturligtvis också med konkurrensförhållanden att göra. Det är skillnad på att vara framgångsrik i ett distriktmästerskap och ett OS, för att låna en metafor från idrottens värld.

En kollega berättade häromdagen om hur massmedieforskaren Kent Asp en gång anförde en kritik av denna konkurrensartade syn på kunskapsproduktion: Vi forskare spelar hela tiden match – men vi tränar alldeles för lite. Jag kan intyga Rothstein att det knappast lider någon brist på konkurrensmentalitet och publiceringshets ute på landets samhällsvetenskapliga institutioner. Ibland får man det intrycket av att det enda lektorer, docenter och professorer gör är att jaga ansökningar samt skriva forskningsartiklar. Ständig tävling.

Arne Jarrick (Vetenskapsrådet) var snabb med att svara Rothstein att citeringsgrad inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med kvalitet. Håkan Boström replikerade i sin tur med att fråga varför den humanvetenskapliga forskningen enbart måste vara relevant internationellt. Är det inte minst lika viktigt att forskarna bidrar till samhällsdebatten och bidrar med förståelse och bredare perspektiv på politiken?

Här har jag själv på nära håll sett det stigberoende som tycks känneteckna den vetenskapliga textproduktionen: Antingen väljer man, tidigt i karriären, att publicera sig på svenska och då i långt högre utsträckning bli läst av journalister och samhällsdebattörer – medan man förblir lite av en nobody inom det egna akademiska fältet, internationellt sett. Eller så väljer man att inrikta sig mot att maximera sitt kapital inom detta internationella fält, men resulterar då att bli esoterisk för 99,9% av svenska folket, och aldrig nånsin bli läst av journalister och debattörer. I denna senare roll riskerar man hela tiden att bidra till det som samhällsvetenskapen ständigt anklagas för: att skapa obegriplig, obskyr produktion på fikonspråk som främst syftar till att bygga position inom den egna yrkeskåren.

För yngre generationer samhällsforskare står i dag valet ofta mellan att låsa in sig på sin kammare och skriva ändlösa variationer på samma tema – ibland skämtsamt kallat meriteringsmakulatur – eller att bredda sig och ta itu med aktuella problem i dagens svenska verklighet. Det senare belönas emellertid klent inom akademin och leder inte sällan till att forskaren i fråga finner sig bättre till rätta vid någon organisation utanför de traditionella universiteten.

I SvD skriver styrgruppen för projektet Agenda för forskning att citeringar – om de får ta överhanden – kan utmynna i en risk att komma bort från viktiga frågeställningar på grund av publiceringsstrategiska skäl: Vikten att bli publicerad riskerar att väga tyngre än att diskutera frågor som egentligen är viktigare. Även det här har jag själv stött på: Incitamenten för att återanvända insikter från ens avhandling, och få ut så mycket publicerat material som möjligt utifrån ens tidigare fältarbete kan te sig som att mjölka ut så mycket ”meriteringsmakulatur” som möjligt ur sitt material. Fördelen är att man – om man har tur – genom denna återvinning kan hitta nya vinklar och ingångspunkter i det material man redan har. Men den stora risken är att man hade kunnat använda den tid tröskandet tar till att genomföra nya studier, utveckla teori, eller medverka i samhällsdebatten. Eller, varför inte, till att helt enkelt läsa? Dessa senare aktiviteter är vad Asp skulle kalla träning.

Flera invändningar dök upp i kommentarsfälten och bloggdiskussionen runt DN-artiklarna:

  • I ett större projekt ingår ju ofta fler forskare än den som fått anslaget, hur ser deras citeringsgrad ut?
  • Är det endast gamla meriter som utgöra grund för anslag, kan inte den idé som projektet skall driva vara värd att pröva?
  • Ett reellt problem är att fallstudier som handlar om Sverige inte självklart värderas lika högt som de som handlar om USA eller Storbritannien.
  • Sverige satsar tydligen en betydligt mindre andel av landets totala forskningsbudget på humaniora och samhällsvetenskap i jämförelse med Norge och Danmark. Borde inte detta vara problemets egentliga kärna?
  • Google Scholar, som Rothstein anför som värdemätare på citeringar, är i likhet med Web of Science extremt begränsad. ”Detta ger den absurda effekten att australiensisk sociologi framstår som mer inflytelserik än tysk om man räknar citeringar i Web of Science.” Dessa databaser representerar främst naturvetenskap samt vissa mer positivistiska samhällsvetenskapliga discipliner, såsom Rothsteins egna (nationalekonomi och statsvetenskap), medan många humanistiska fält knappt finns med. ”Det system som nu ska användas fungerar nämligen någorlunda för naturvetenskap och medicin – men dåligt för humaniora och konst” menar representanter från Rothsteins eget universitet.
  • Man kan ifrågasätta samhällsforskningens universella karaktär: ”Det finns mycket kvasivetenskaplig sam-forskning som syftar till att finna universella lagar i samhällslivet, men som historiker snabbt kan konstatera är dessa teorier oftast direkt felaktiga. Samhällsforskning med tillämpbarhet är liksom humaniora tids- och rumsspecifik. Vi bör därför ifrågasätta värdet i att bli citerad internationellt av andra sam-pseudoforskare.”
  • Undervisning är inte meriterande för svenska akademiker. Dessutom träder gymnasieskolans chansering nu in i universitetsvärlden med full kraft, när elever med bristfälliga kunskaper i de mest basala ämnen som svenska och matematik förväntas studera på högskolenivå.
  • Den svenska forskarvärlden har också ett annat problem, sin egen introverta kultur. ”Att göra forskningsresultaten tillgängliga för en bredare allmänhet genom att skriva populärvetenskapligt anses lågt – det är i Sverige ett effektivt sätt att stoppa en lovande forskarkarriär. Universiteten måste ta tag i detta. Om forskningen förstås bättre uppstår ett större intresse och det blir lättare att söka anslag samtidigt som det blir lättare att gå från högskola till företag.”

Lägg därtill insikten om den opportunism som finns i all textproduktion: När man till exempel twittrar eller bloggar finns det en rad tekniker för att göra att ens inlägg blir re-tweetade, vidarebefordrade, omtalade eller hänvisade till. Själv är jag urdålig på dessa tekniker – för det första skriver jag alldeles för långt. För det andra försöker jag undvika att raljera, jag försöker vrida och vända på saker för att belysa flera sidor. Detta premieras inte i den intertextuella webb av korsreferenser som nätet utgör. Det finns en hel del statistisk analys som påvisar den strikta long-tail-fördelning som råder på nätet, där de få som redan är stora blir allt större och hundratusentals bloggar och inlägg endast blir lästa av ytterst få. Skriver man för att medvetet hamna högt i sökmotorer och dra till sig kommentarer så gynnas man i denna i grunden odemokratiska struktur. (Ja, webben har starkt odemokratiska element, om man ser djupare än den ytliga observationen att ”vem som helst kan publicera”.)

En strikt bibliometrisk syn på artikelproduktion blir blind inför denna strategiska dimension hos de artiklar som ofta blir refererade. Skriver författaren för att påtala ett intressant nytt sätt att se på världen – eller skriver hen en rak, otvetydig rapport som främst syftar till att enkelt kunna placeras in i en rad av tydliga ståndpunkter eller paradigm och således refereras ofta?

Samma sak torde gälla för debattartiklar; Rothsteins inlägg är förstås skrivet för att skapa bilden av en konflikt. En debattartikel förutsätts överdriva för att skapa affekt. Den förutsätts befästa en tydlig ståndpunkt och i förlängningen elda på denna konflikt.

Det fina med webben är att den – i sin aggregerade form av sammanlänkade men heterogena element – samtidigt utgör en arkipelag av åsikter som dyker upp i kölvattnet av sådana debattartiklar, och – sammantaget – avtäcker en långt mer komplex verklighet, eftersom rader av olika synpunkter får komma till tals och går att hitta om man letar noga.

Allt sammantaget (punkterna ovan) framträder en mångfacetterad diskussion i stället för polemiskt revirmarkerande. Men bara om vi lyssnar även på de som talar för att de har något intressant att säga och inte för att talhandlingen i sig blir ytterligare en poäng i deras meritförteckning.

Forskning är inget 100-meterslopp, och kunskapsproduktion är ingen fotbollsmatch. Flera av samtidens mest intressanta och nyskapande samhällsteorier har växt fram på en helt annan plats än de strikt formaliserade strukturer som Rothstein pekar på. Och då talar jag om bloggosfären. Många av de resonemang som genom åren växt fram och stötts och blötts i denna heterogena sfär har kommit att utmynna i ett antal peer-review-granskade artiklar och böcker.

Men – slog det mig – det lär med största sannolikhet ha gått Rothstein förbi.

Enligt honom skriver jag ju detta i en kloak.

Posted in forskningsidéer, forskningspolitik, vardag | Leave a comment