Svar till ”Bryt utvecklingen vid JMK”

[SWEDISH ONLY]
Stefan Koskinen skrev om JMK i SvD 16/5 2006. Här är mitt gensvar.
Kan man lita på medierna?
På denna fråga brukar de flesta svara: Nej, naturligtvis inte. Motfrågan vi då bör ställa är: Men var inhämtar du praktiskt taget all din information om resten av världen?
Denna påminnelse gör Maria-Pia Boëthius i Mediernas Svarta Bok, och det är en insikt vi borde påminna oss själva om dagligen.
Medierna påverkar samhället. Och vilka har den mest konkreta, direkta makten över hur denna påverkan skall se ut? De som är yrkesverksamma i medieindustrin givetvis; från ägaren / regleraren i topp ned till redigeraren / produktionsassistenten i botten.
Journalister i allmänhet, och JMK i synnerhet, anklagas ofta för att vara ”vänster”. Denna uppfattning stämmer, såtillvida att för att vara en bra journalist måste man ha en genuint kritisk, grävande attityd till makthavare i samhället: med andra ord, en attityd som ofta går hand i hand med en samhällssyn som skulle kunna betecknas som ”anti-auktoritär”. (Måhända är Sverige dock ett specialfall här, givet den socialdemokratiska hegemoni vi har; det kan hävdas att detta antingen gör journalisterna än mer vänsterorienterade, eller att det borde öppna även för en mer borgerligt orienterad kritik av svenska maktstrukturer).
Men anklagelsen att journalisterna — eller snarare, JMK i synnerhet — skulle vara ”världsfrånvänd” (såsom Stefan Koskinen hävdar) finner jag absurd. Kulturstudier och mediekritisk teori (och jag förnekar här inte att dessa ofta utgår från en synvinkel som må vara till synes ”vänster”) syftar i grunden till att bättre förstå samhälle, kultur och medier: raka motsatsen till en världsfrånvänd hållning! Vad är mer världsfrånvänt: ett gäng supereffektiva skriv- och klippochklistra-specialister utan insikt om vad deras skrivande kan ha för effekter på samhället, eller ett gäng medvetandegjorda men måhända inte lika tekniskt effektiva murvlar?

Koskinen, utbildningsansvarig vid Tidningsutgivarna, kritiserar den rådande ordningen på JMK (Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation vid Stockholms Universitet). I det hänseende att jag själv har den unika bakgrunden att ha genomgått både den teoretiska medievetarutbildning (MKV) som denna institution bjuder, och den mer praktiska journalistutbildningen (vilken jag dock hoppade av), så känner jag mig manad att ge gensvar.
En sak som JMK faktiskt gör bättre än andra akademiska institutioner vid Stockholms Universitet är att man faktiskt låter journaliststudenterna gå på praktik, något som är få förunnat i svenskt universitetsväsende. En annan sak som JMK gör bättre — och måste göra bättre — än t.ex. en folkhögskola är att komplettera de praktiska elementen med teoretiska. För faktum är: de rent praktiska elementen (Koskinen skriver: ”hur man skriver, rapporterar, redigerar etcetera”) lär du dig efter två månader. Tro mig! Visst, det tar en livstid att mästra yrket, men grundprinciperna greppar man efter några månaders utbildning kombinerat med praktikelementet nämnt ovan.
Som mardrömsexempel på universitet som valt att strömlinjeforma och enbart satsa på det yrkestekniska eller praktiska så har jag hört vittnesmål från studenter vid medieinstitutionen på Lunds Universitet, där man valt att ”utmönstra” mer kritiska, analytiska sätt att förstå medier och samhälle till förmån för en institution specialinriktad på PR/strategisk kommunikation: en utbildning som mer liknar folkhögskola än universitet.
Vad Koskinen inte greppar, är att vi behöver spjutspetsutbildningar i Sverige. De rent praktiska jobben i medieindustrin — klippare, runner, redaktionsassistent, etc. — är någonting du kan lära dig som autodidakt eller på folkhögskola. Men för framtida (grävande till skillnad från notis-skummande) journalister, redaktörer, debattörer och reglerare krävs en kompetens som skiljer axarna från vetet.
Problemet på JMK är inte att institutionen är akademisk. Problemet är, vill jag hävda, att den akademiska nivån i sig är för låg! Sverige (okej, i varje fall Stockholm) ligger för närvarande inte i täten när det gäller medieforskning, ens i Skandinavien (speciellt inom området nya medier, där svenska heterodoxa / icke-institutionaliserade källor paradoxalt nog känns mycket mer fruktsamma än de ortodoxa / institutionaliserade). Dessutom behöver kulturstudier över lag, internationellt sett, en injektion av reella doser juridik, statskunskap, teknisk vetenskap och ekonomi för att inte avväpnas och marginaliseras till att enbart komma att handla om textuell / semiotisk analys och genusfrågor.
Ett annat problem är att utbildningen inte är flexibel nog; den tillåter inte de som föredrar en mer praktisk approach att rikta in sig på detta, och de som är mer teoretiskt lagda att florera inom sin nisch. Speciellt inom (den praktiskt avsedda) journalistutbildningen är detta påtagligt; personligen tyckte jag att de akademiska elementen inom denna var på en allt för låg nivå, medan andra studenter menar att dessa element är mer eller mindre irrelevanta för deras behov. Sådant här är brittiska universitet mycket bättre på, enligt min mångåriga erfarenhet av detta system: det unika eller udda ges mer rum att utvecklas. Svenska vuxenutbildningar tillåter i regel inte lika mycket mångfald, varken kulturellt eller intellektuellt.

Studenter vid Stockholms Universitet är i regel ett garvat gäng, vana vid allt det ovanstående. Koskinen skriver att JMK skulle ”missbruka unga människors förhoppningar”: detta är för mig ett hån mot dessa unga människors intelligens. Så naiva är inte JMK-studenterna att de tror att utbildningen är en enkel räkmacka in i mediefabriken. De flesta av dem är högst medvetna om den komplexa dynamiken sinsemellan medier och samhälle, och de är hungriga att lära sig mer om den, för att i slutändan kunna bidra till att påverka den!
En enkel tumregel inom pedagogik är: lär dig reglerna först, för att sedan kunna bryta mot dem. Ju bättre du vet reglerna, desto mer effektivt kan du bryta dem. Ingen annanstans i Sverige än på just JMK eller JMG borde målsättningen vara att vara bäst i landet på att uppfylla det löfte som är implicit i denna tumregel, med åsyftning på de specifika regler som gäller för medievärlden. Svenskar är rädda för elitism och hierarkier: vågar vi satsa på att ligga i frontlinjen när det gäller medieproduktion såväl som mediekritik?
Ett sista problem som tonar fram är att Sverige kanske trots allt är för litet. Samtliga i varje årskull JMK-are kan inte bli framtida chefredaktörer. Detta borde dock inte användas som argument för att således urvattna utbildningen, såsom Koskinens förslag skulle riskera göra. Jag skulle bli mörkrädd om framtidens chefredaktörer inte hade genomgått utbildningar som var både praktiskt men också akademiskt solida.

…………………………………………………………………………………………
Uppdatering:
JMK:s prefekt Göran Leth svarar på Koskinens artikel i SvD 21/5 2006:
”Integration behövs även mellan aktuell medie- och journalistikforskning och de praktiska momenten. Det finns ju berättigad kritik mot dagens journalistik.
Från vetenskapligt håll kritiseras journalistiken för att den feltolkar vetenskapliga ståndpunkter. Från politiskt håll kritiseras journalistiken för att den inte låter sakfrågorna komma fram. Från allmänheten kritiseras journalistiken för att den gör intrång i privatlivet och ägnar sig åt sensationer.”