Avatar 3D

Avatar som cinematografisk milstolpe och samtidsindikator

Mediehistoriskt sett kommer 3D troligen att innebära en pånyttfödelse för bion, och då framförallt biobesöket som unik upplevelse. Detta kommer inte minst att visas i början av 2010 då Alice i underlandet får premiär som Tim Burton-regisserad 3D-film.

2009 års stora 3D-premiär, James Camerons Avatar, var en strålande upplevelse. Visst, vi väntade oss kritiska doser av dreadlockssmyckad Roger Pontare-new age och andaktsstunder likt de i Matrix-trilogins Zion. Vi väntade oss övertydliga metaforer och en hel del messiansk hjälte-epik, men så är också genren. Har man bara det klart för sig är det en lika driven och samtidsinfluerad historia som någonsin Terminator 2 eller första Matrix-filmen.

Först, den rent medietekniska innovationen att köra bio i 3D. Detta är inget nytt; försök har gjorts tidigare – inte minst med 50-talets fascination för svartvita filmer sedda genom anaglyfiska rödgröna glasögon och 80-talets TV-piraterna och Hajen 3-pekoral.

Vad som är slående när man sitter där med dagens polariserade glasögon är flera oväntade fenomen. Först och främst ter sig bildrutan som mindre! Något händer när ögat får sig ett utsnitt ur verkligheten till buds där man kan låta blicken skifta inåt och utåt, in och ut ur bilddjupet. Bildrutans utsnitt och storlek avslöjar sig som i sanning relativt, och det mänskliga ögat verkar vara mer vant att överblicka ett djup än en plan yta. Det som var en tvådimensionell plansch blir till ett fönster.

Den andra saken som slår en är undertextens störfaktor. Den ligger verkligen som ett block som konstant stör den visuella upplevelsen. Jag kunde över huvud taget inte tolerera att läsa undertexterna, och ignorerade den under hela filmen. Kanske man borde införa otextade specialvisningar av 3D-filmer, för de som känner sig vana nog med det engelska språket.

Den tredje saken är att det mest subtila, effektiva uttrycket för 3D ligger i de små detaljerna: dammkorn, flugor och askflagor. James Cameron måste snabbt ha insett hur detta förstärker 3D-realismen drastiskt i samband med filmen. De mest realistiska ögonblicken infaller just när sceneriet är höljt i mikropartiklar i bildens närmre regioner.

Bortom filmens mer bombastiska och sliskiga ögonblick finns flera intressanta teman:

► Irakkriget; oljeutvinning och ”brute force”. Filmen är nästan pinsamt övertydlig i sin kritik av Irakkriget, men som min filmvetarkompis påpekade: Att få ut ett så regimkritiskt budskap till horder av 12-åriga actionfilmsfans är lite av en konstnärlig bedrift i sig, om nu Hollywoodfilmen ska syfta till att provocera och väcka tankar lika mycket som ge verklighetsflykt.

► Virtuella identiteter; avatarbegreppet och ”telepresence”. Detta tema ligger i tiden, dels i form av nämnda 12-åringars förtrogenhet med World of Warcraft och andra former av nätrollspel och sociala medier, dels i form av en mer akademisk diskussion kring virtuell styrning över avstånd (tänk fjärrstyrda robotar) och vad som konstituerar ”agency”, det vill säga vem/vad som agerar och var själva lokus för handlandet ligger i en sådan konfiguration.

Filmen tangerar också idén om huruvida sinnen kan ”transplanteras” till andra biologiska varelser, en mer trovärdig fantasi än den infantila dröm om att ”backa upp” det mänskliga sinnet till en hårddisk eller maskin (en väldigt problematisk fantasi som futurologer som Raymond Kurzweil och andra verkar skriva under på). Avatar ger sig varken till hän att försöka överförklara tekniken bakom eller att indikera att mänsklig, kretskorts-baserad teknik skulle vara kapabel att överföra biologisk intelligens. I stället är det den främmande planetens egna biologi som möjliggör den ultimata, permanenta överföringen av sinnen till andra kroppar.

► Dikotomin mellan två ontologier: Nätverksekonomi/ekosofisk ontologi kontra råvaruekonomi/neo-klassicistisk ekonomisk ontologi. Filmen tar helt klart parti för en slags ekonomiskt ideal som sätter nätverksfördelar och kognitivt överflöd i fokus, med andra ord det ideal som mycket av den ”nya” ekonomin i dagens samhälle sägs bygga på. Forskarteamet i filmen inser hur ett oväntat, emergent överflöd står att finna i planetens Pandoras totalt sammankopplade ekosystem; ett till synes kollektivt medvetande. Samtidigt ställs deras ontologi mot den ontologi som militären bygger sin operation på: den handfasta fyndighet av råmetall som vilar i urberget som detta gröna ekosystem vilar på. Den nästan övertydligt snikna krämaren och administratören Parker Selfridge (Giovanni Ribisi) är en pragmatiker som har överseende med den moraliska konflikt som ligger i faktumet att den ”mjuka” ekosofiska rikedomen måste förstöras för att kunna komma åt den råvarubaserade.

Vi ser alltså en konflikt mellan den ”mjuka” ekonomin kontra den ”hårda”. Vad som dock uteblir är en mer konsekvent, omfattande analys som tar politiken ett steg längre och ser hur denna påstått ”mjuka” ekonomi egentligen även den baserar sig på den ”hårda”. Avatar är bara en actionfilm, här ges förstås inga sådana komplicerade resonemang, ingen väntar sig väl det. Men filmens fiktiva motsättning mellan ”immateriella värden” och prosaisk råvara är just fiktion; den existerar inte i den verkliga världen. Datorerna som möjliggör den ”nya” ekonomin i vårt samhälle bygger ju på ett överflöd av olja, kol, stål och en näst intill outtömlig rad andra råvaror.

Bra actionfilmer brukar sätta fingret på någon slags zeitgeist. Avatar gör det. När vi ser om den år 2020 kommer vi kanske att fnissa åt att videobloggande tydligen ingår i huvudkaraktärens ”mission statement”, men hans videodagbok fyller inte bara en narrativ funktion för att fördjupa och föra berättelsen framåt, utan den vittnar också om vår egen samtid.

This post is also available in: Engelska