Tunnlar, Google och Kina

Att se världen genom kinesiska ögon

Det har pratats mycket om tunnlar på sistone.

En krypterad tunnel på nätet är ett sätt att se saker såsom genom ett titthål. Att se saker genom de ögon som på grund av en repressiv yttre makt måste upprätta ett hemligt, krypterat titthål. Är situationen i Sverige jämförbar med den i Kina, är kontrollsamhället så allomfattande att tunnlar är vägen framåt även här?

Det finns en spännande applikation till Firefox som tillåter vem som helst att simulera hur det är att surfa inifrån Kina. China Channel erbjuder Internet-användare utanför Kina att surfa på webben som om de var i Kina. ”Ta en oförglömlig virtuell resa till Kina och upplev den tekniska expertis som de kinesiska myndigheterna har (med stöd av västerländska företag).” Genom att tunnla kommunikationen genom en proxyserver i Kina kan vem som helst prova på att surfa censurfilter.

Detta är alltså det omvända mot att etablera tunnlar som överbryggar den censur som länder som Iran, Kina och Saudiarabien åtvingar sina medborgare. Ett intressant konstprojekt som utforskar teknikens roll i verkliga livet!

Rasmus Fleischer klargör den nuvarande tunneltendensen: År 2006 varnade ChrisK att övervakningslagarna skulle eskalera medborgarnas privata kryptering och tunnling – något som i sin tur provocerar myndigheterna att anfalla dylika darknets, och så vidare, som en slinga av positiv återkoppling som eskalerar bortom kontroll. År 2010 instruerar ChrisK folk hur man faktiskt bygger sådana tunnlar. Fleischer menar att detta inte bör ses som en paradox, inte heller som något som bara handlar om en enda taktik, utan som något som kanske kan definieras som ”eskalationism”.

Vad som möjligen är tråkigt med en sådan utveckling, kan jag tycka, är två saker:

1) Att det kan vara så att tunnlarna och de mörka näten inte längre är uttryck för ett strategiskt övertag, i Michel de Certeaus bemärkelse, utan för ett taktiskt förhållningssätt – ett gerillakrig där man kämpar med de medel man har fått tilldelade, inte en situation där man har det övertag, de synliga, tydliga fortifikationer som innebär att man kan göra strategiska, långsiktiga, proaktiva överväganden. I stället handlar det om osynliga sätt att hålla till godo med (”making do”) med de medel man har.

2) Att detta osynliga ”making do” mest blir ett fall av det sociologen Ulrich Beck kallar ”political privatism”, vilket handlar om en växande misstro gentemot representativ, konventionell politisk debatt och en förflyttning till underjorden och de egna, lokala hjärtefrågorna.

Ska eskalationismen bli produktiv måste den ta dessa två risker i hänseende. Den får heller inte bli till en upptrappning där två parter tävlar mot varandra i blindo, utan hänsyn till vad de övergripande effekterna blir av deras kapprustning:

Medan acceleration kan ses som ett medel att nå ett mål (eller rentav som ett mål i sig) så är eskalationer sällan eftertraktade och brukar betraktas som något vilket avslutas med någon form av ”krig”.
Men eskalationismen kanske inte har upptrappning som syfte, mer än vad krigsmaskinen har kriget som sitt syfte. Den kan till och med ha mer att göra med att förhindra katastrofala eskaleringar. Ett sätt att göra det kan vara att låta upptrappningen ske [urladdas?] innan den blir katastrofal. Men det ligger i upptrappningens natur att det inte finns någon som kan bedöma rätt tidpunkt, innan det hela har eskalerat till något annat.


Det är rätt fascinerande hur Piratpartiets digitala radikaler på fullt allvar menar att Sverige är jämförbart med Kina vad gäller censur, statlig kontroll osv. Det ter sig, för mig, som att de jämför på protokollnivå, dvs tittar på de potentiella lagar och regler som staten har till sitt förfogande, och då anser att Sverige är ett kontrollsamhälle. Vad de inte gör är att jämföra på praktisk, aktuell nivå. Hur många svenskar har sin Internetuppkoppling lika censurerad som kineserna? Hur många svenskar sitter i fängelse eller mördas för sina åsikter?

 

Nej, att likt Rickard Falkvinge motsätta sig all form av reglering av nätet kan knappast ses som en realistisk hållning. Alla tidigare former av medierad kommunikation är reglerade i någon omfattning, Internet är inte principiellt annorlunda. Det är ett radikalt annorlunda medium, men inte fundamentalt annorlunda. Det är globalt, komplext, peer-to-peer, snabbt, krypterbart, aggregeringsbart, tunnlingsbart likt inget annat tidigare medium. Men hur annorlunda är det egentligen? Ska det vara helt immunt mot alla former av reglering, även den reglering som i sig är demokratiskt reglerad?

Det handlar, som David G. Posts tankeväckande bok In Search of Jefferson’s Moose: Notes on the State of Cyberspace lyfter fram, om två olika synsätt på nätet; två förhållningssätt som ständigt måste vägas mot varandra. Det ena är ”Internet exceptionalism”; att se nätet som ett globalt, gränsöverskridande medium i sin egen rätt. Det andra är ståndpunkten att nationella lagar bör tillfalla även sådant som distribueras eller publiceras via nätet. I ljuset av överdrivet protektionistisk, nationell reglering kan Internet-exceptionalism ofta vara lämpligt. Men det kan likväl vara omvänt; när myndigheter inför Internet-specifika lagar som överdriver nätets roll som ett unikt och helt nytt medium för global mänsklig kommunikation. Det är illusoriskt att tro att nätet är frikopplat från världsliga lagar och regler. Servrarna står alltid någonstans.

Problemet som uppstår är förstås – som hela fildelningsdebatten visar – när aktörerna inte längre handlar om en sändare i ett land, och en mottagare i ett annat. När kommunikationen är distribuerad, när filerna som kopieras befinner sig utspridda på tusentals datorer, medan det index som tillhandahåller länkar till dessa filer befinner sig i ett land men är dubblerat på spegelservrar i flera andra länder. När kommunikationen är tunnlad, krypterad och begagnar sig av proxyservrar (dvs när olika datorer i olika länder agerar ombud för kommunikationen). När kluster av servrar, placerade i olika länder, tas över och agerar som slavsändare åt spammare som i sin tur sitter i helt andra länder. Vi ser återigen hur teknikens materiella egenskaper spelar en lika stor roll som det mänskliga handlandet, hur maskinen och mjukvaruprotokollen blir aktörer jämte användarna.

Jack Goldsmith, som förespråkar en måttfull nationell reglering av nätet, påpekar att det är den anklagades fysiska närvaro eller tillgångar i ett land som ligger till grund för det landets rättsutövning. Lag förutsätter våld, vilket förutsätter kroppslighet. Mycket av den kommunikation som sker på nätet sker utan att de involverade aktörerna har någon sådan koppling till landet i fråga.

Men när det gäller officiella företag som är tvungna att sköta sin verksamhet enligt regelboken och som är stora nog att etablera underkontor i olika länder, ja då blir svårigheterna med ens mycket tydligare och känsligare. Så länge du inte har tillgångar och representanter i Kina, Brasilien eller Frankrike så är problemet mer teoretiskt – men så fort du öppnar kontor i något av länderna handlar det plötsligt om en väldigt praktisk, konkret fråga. Och här uppvisar den nationella suveräniteten återigen sin akilleshäl gentemot de globala marknadskrafterna. För ironiskt nog kan den marknadsliberala synen på Internetkommunikation – där informationen som passerar definieras mer som ”content” än som mellanmänsklig kommunikation – användas som ett slagträ mot nationell blockering och censur.

Det finns rådgivare och tankesmedjor som länge har föreslagit att blockader av Internettrafik vid landsgränsen kan vara en kränkning av WTO:s frihandelsavtal. Foreign Policy skriver om vad de kallar ”Firewall Protectionism”:

If China were attempting to block the import of American tires, instead of American Internet media, would Americans applaud Goodyear and Congress for not putting up a fight against blatant WTO violations?

Det är vanligt att här i väst se Googles aktioner rörande Kina på det sättet. Det handlar om förhoppningen, risktagandet, att Kina anser sig inte ha råd att stå utanför faktiska investeringar. Samtidigt kan samma synsätt kritiseras för att utgöra en sorts naiv ”one size fits all”-modell för liberalisering. Idén om att handel med Kina automatiskt skulle föra landet mot demokrati.

Framför allt är det läskigt att turboekonomierna Ryssland och Kina båda verkar ha valt en sorts ”auktoritäristisk tredje väg” – aggressiv marknadsekonomi parat med ickedemokratiska auktoritära styrelseskick. Dock behöver dessa system matas med pengar för att kunna upprätthållas – främst genom våra köp av Kina-producerade varor, och av energi av Ryssland. Dessutom finns det många som hävdar att dessa stater saknar den dynamik som enbart demokratin kan garantera; att Kina som ekonomi bygger på den statiska idén om att förbilliga produktionen av det som uppfinns i andra länder i stället för att själv skapa innovation.


Fria kommunikationskanaler i stället för statligt censurerade kan otvivelaktigen ses som en gynnsam faktor vad gäller både demokrati och innovation (åtminstone teoretiskt sett). Vi kan se exempel på det när videoklipp undslipper censurens makt och bilder på vilda arbetardemonstrationer dyker upp. De demonstrationer som skedde härom veckan vid ”industriparken” i Suzhou visar på hur det trots allt verkar finnas sociala, frihets- och rättighetstörstande rörelser i Kina. Otaliga arbetardemonstrationer som vi i väst aldrig får höra om. I det här fallet rörde det sig om protester vid fabriken som gör skärmarna bland annat till Apples iPhone. Företaget Wintek gör skärmar till flera teknikföretag, och är baserat i Taiwan – något som kanske förklarar varför denna nyhetsstory slapp igenom censuren då den kan utläsas som en nationalistisk kritik av taiwanesisk respektlöshet mot kinesiska arbetare.

 

Men vi måste också notera en annan form av censur, nämligen den kapitalistiska styrning som medieföretag gärna hemfaller till när de är stora nog att bilda monopol eller oligopol på kanalerna. Allra mest skrämmande är när det sker i symbios med statsmakten, som den korporativa våta drömmen vilken är Kinas i särklass största sökmotor: Baidu. Vi får aldrig glömma företaget Yahoos medhjälp i fängslandet av kinesiska dissidenter. Som Siva Vaidhyanathan skriver:

Kina har byggt en fascinerande och flexibelt system som ger privata företag tillgång till Internet med nästan lika mycket frihet som amerikanska och europeiska företag har, medan den större befolkningen distraheras och förutsättningar skapas för konsumtion och underhållning. Samtidigt försvåras tillgången tillräckligt för politiska och religiösa oliktänkande att begränsa deras inverkan på folks vardag. Därmed sagt är Kinas Internet varken ”öppet” eller ”fritt” – långt därifrån. Eliten kan som alltid åtnjuta mer frihet än resten av det kinesiska samhället. Som journalisten James Fallows visar är den mest effektiva aspekten av Kinas Internetpolicy dess oförutsägbarhet. Staten utnyttjar sin möjlighet att göra det besvärligt för oliktänkande att kommunicera som sitt mest effektiva vapen i kvävandet av politiskt opposition och rentav medvetenhet.

Vi får heller inte glömma att Google i Kina framför allt representerar en surfande elit, en liten grupp utbildade Internetanvändare som är lika hemmastadda i det engelskspråkiga nätet som det kinesiska. Den stora massan av Internetanvändare i Kina använder Baidu. Sarah Lacy på TechCrunch menar att det redan förra året stod klart att företaget aldrig kommer att kraftigt öka sina marknadsandelar eller slå Baidu. Enligt henne så indikerar Googles schism med de kinesiska myndigheterna att de inte ser några bra utsikter för vinst i Kina, och deras agerande i den aktuella Google-struntar-i-censuren-affären är ett sätt att vända vad som kunde vara negativa nyheter till en positiv marknadsföring för sin verksamhet i resten av världen.

Inför 2010-talet expanderar ju företag som Facebook och Google väldigt kraftigt i de fattigare länder som tidigare benämndes ”utvecklingsländer”. Indien, Kina, Brasilien, Malaysia och så vidare. Vi får inte glömma att det finns två centrala ekonomiska hinder som då infaller: 1) Att den potentiella vinsten per användare sjunker när det gäller annonsintäkter, då de individuella användarnas köpkraft är mindre än i väst. 2) Att företagets egna kostnader för infrastruktur skjuter i höjden, då dessa länder inte alls garanterar samma existerande (statligt subventionerade) infrastruktur som redan finns i väst.

Det är inte alls självklart att Google måste finnas i Kina, som enligt någon slags naturlag. Det är inte alls självklart att de styrande i Kina önskar en utveckling som går i västerlandets fotspår. Vi får vänta och se.

This entry was posted in censur, ekonomi, Kina, medieföretag, politik. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *