Kommentarsfunktionen

[Detta är förstås en uppföljning på mitt inlägg den 9/9 2011.]

Faktum är att ”anonymitet på nätet” inte bör generaliseras som begrepp. Vi vet att nätet består av en rad tekniker, och skapar skilda typer av ansamlingar av folk och maskiner. Ändå framhärdar vissa med att tala om ”anonymiteten på nätet” som vore det en enhetlig sak. Vi borde prata om anonymiteterna, de syften varje form av anonymitet fyller, och vilka eventuella problem de skapar.

Som Rasmus Fleischer skriver: ”Vi måste komma bort från detta ofruktbara motsatsförhållande. Då räcker det inte att göra en kompromiss eller en kombination.”

Till att börja med: En slags anonymitet är utgångsläget för de flesta applikationer som bygger på IP-protokollet. Just IP-numret är i grunden det enda spår som du lämnar när du kommunicerar på nätet, och IP-numret härrör i sin tur från den maskin du använder, och den internetleverantör som tillhandahåller uppkopplingen.

På nästan alla applikationer på nätet måste alltså anonymitet överbryggas, identifiering uppnås. Precis som att nätet är gjort för att filer ska kopieras utan reglering utifrån eller uppifrån, är nätet gjort för att identifiera maskiner, snarare än människan framför maskinen.

Men det betyder inte att anonymitet per automatik skulle vara önskvärt på nätet.

I boken You Are Not a Gadget spaltar Jaron Lanier upp två radikalt olika former av anonymitet som brukar implementeras på olika webbforum och applikationer: Återkommande anonymitet (där användare har ett återkommande alias) och det han kallar ”drive-by-anonymitet”; vi kan kalla det förbiresande anonymitet (där användare hittar på ett nytt alias varje gång). Som flera kommentatorer har pekat ut bör dessa former av anonymitet rubriceras som olika former av pseudonymitet. ”En princip som funkar hyfsat bra för att hålla en hyfsad nivå på samtalen”:

Grundprincipen för såväl blogghotell som IRC-servrar och webbforum av klassiskt slag. Vem som helst kan registrera ett alias. Eventuell koppling till ens civila namn är helt frivilligt. Men samtidigt finns det incitament för att hålla fast vid samma alias. Det kan vara att man använder det för att ackumulera information som man själv vill ha samlad, det kan vara att andra användare är skeptiska mot den som inte postat så många inlägg, eller det kan helt enkelt vara en känsla av samhörighet och gemensamt intresse.

En annan bra utveckling av begreppet anonymitet finns i Simon Winters och Per Johanssons bok Digitalis Filosofi, där de bland annat tar upp exemplet bildsajter, där tjänster som Snyggast.se ger unga killar och tjejer möjlighet att lägga upp bilder av sig själva – dock inte nödvändigtvis under ”verkligt” namn. Man kan fundera över två saker: Dels hur dessa självpublicerade bilder förändrar bilden av individen (som Winter & Johansson skriver: i såväl andras som ens egna ögon). Dels, huruvida en bild av dig utan bildtext eller namn skulle kränka din anonymitet mer än vad blott en textrad där ditt namn anges, men där ingen bild finns skulle göra. Vilken av dessa tjänar till att ”identifiera” dig mest?

Vidare, poängterar författarna, kan man fråga sig hur ”the online disinhibition effect” påverkas av olika typer av anonymitet. När användaren upplever att han/hon är anonym kan det i själva verket vara så att han/hon blottlägger så pass mycket graverande information om sig själv att det går att räkna ut vad han/hon är för person.

Samtidigt försiggår en tilltagande identifiering av användarna, då privata företag som Facebook och Google syftar till att göra användaren mer identifierbar, och rentav ha din användarprofil synkad med en databas som spårar dina köpvanor.

Det är hisnande att tidningar och andra aktörer i så hög grad förlitar sig på dessa kommersiella aktörer för påstådd ”identifiering” av läsarkommentarer. Ett mer progressivt förslag som nyligen har diskuterats på Piratpartiets forum är att tillämpa OpenID. Visst finns redan olika former av e-legitimation att tillgå, men de kräver ofta speciell hård- eller mjukvara hos användaren. Varför skulle inte staten kunna starta en OpenID-provider och erbjuda alla medborgare möjligheten att legitimera sig i kommentarsfält såväl som omröstningar och liknande? Detta är i vilket fall som helst en mer tillförlitlig lösning än att lägga ut identifieringsproblemet på en operatör som i praktiken är ett uphottat MySpace. Utmaningen med att allt större delar av internetåtkomsten sker genom mobila enheter är förstås en försvårande faktor – men en seriös diskussion kring OpenID skulle i varje fall vara en bra början!

Mer konstruktiv kritik kring nätanonymitet och tidningarnas kommentarsfält finns i tidningen Medievärlden. Flera av de saker som de tar upp går att härröra till den glidande skalan ovan. Varför inte…

…låta användarna själva rangordna kommentarerna, så att högt rankade kommentarer lyfts upp och kommentarer med låg relevans döljs. (jfr Digg.com, Slashdot.org)

…låta profilerade kommentatorer, som registrerar sig med riktiga namn, få se sina inlägg rankas högre, och därtill ges rätten att moderera andras kommentarer. (jfr Wikipedia)

…införa ett system med trovärdighetspoäng, där användare kan ackumulera ett högt förtroende om andra användare anser att deras kommentarer är konstruktiva, och minuspoäng om de ägnar sig åt osakliga personangrepp.

…införa ett system där kommentatorn rankas efter hur mycket han eller hon läst om ämnet. (jfr Last.fm)

Utöver detta, påpekar tidningen, måste man på redaktionerna ställa sig två helt avgörande frågor för hur man ska hantera kommentarerna: Varför har vi kommentarer? Och dessutom, vad har vi för målsättning för våra kommentarer? Kanske kan det vara så enkelt att en vettig kommentarspolicy utan tekniska lösningar som de ovannämnda blir mer arbetskrävande än vad redaktionerna själva skulle önska?

I artikeln listar Medievärldens Axel Andén ytterligare en rad åtgärder och praktiska frågeställningar.

En mer riskfylld lösning (mer i linje med hackervärldens förkärlek för enkla lösningar men kanske inte i linje med dess förkärlek för anonymitet) som kan vara värd att nämna skulle vara att helt sonika låta det vara default att låta IP-adressen synas. Visserligen skulle användarna ha möjlighet att använda anonyma proxytjänster för att dölja IP-numret. Förslagen på att stoppa anonymitet på nätet har bland annat handlat om förbjuda sådana proxytjänster. Att låta IP-numret synas får dock aldrig bli ett krav, men det kan vara en intressant lösning, då den handlar om att ”skala bort” komplexitet, att komma närmre TCP/IP-stacken och därmed förenkla jobbet att faktiskt ta reda på vem som säger vad. Denna lösning skulle dock antagligen mest förråa klimatet på nätet ännu mer, och bli kontraproduktiv då de fula fiskarna snabbt skulle använda anonymiseringstjänster, kryptering och surfning via proxy – medan några mindre tekniskt kunniga stackare skulle riskera att hängas ut.

På tal om konfrontativa lösningar, varför ser vi inga crowdsourcingtjänster för att hänga ut högerextremister, likt de DDOS-attacker som nätaktivister regelmässigt gör mot både upphovsrättsindustrins representanter och institutioner som verkar för ökad inlåsning av nätet? Någonting säger mig att detta pekar på en delad ideologisk förkärlek till anonymitet som delas av såväl black bloc-extremister som black hat-hackers. En oerhört intressant forskningsfråga för samhällsvetare skulle vara att pejla just dessa affekter inom hacktivist-rörelsen; jag har själv i olika artiklar och papers försökt påvisa den autonoma individualism som skymtas både inom hackervärlden, bland nätanvändare i gemen, och därmed också bland trollen på kommentarsfälten. Kanske problemet ligger i den senmoderna västerländska mentaliteten, där mantrat jagjagjag är det som förenar oss alla? Jag vill kunna ta del av den information jag vill, ingen ska få stoppa mig. Jag vill kunna länka ihop den information jag vill, ingen ska valla mig i någon riktning. Jag vill ha mitt privatliv i fred, ingen ska få övervaka mig.

Ett till forskningsuppslag: Hur värderar läsare egentligen anonyma kommentarer? Ibland sägs det att endast en tiondel av läsarna bemödar sig med att läsa kommentarerna, och att av dessa så bemödar sig bara ytterligare en tiondel med att skriva något. Kanske trollen mest trollar bland sig själva?

Kan det möjligen vara så att de anonyma kommentarerna förpassas till en sorts sekundär status, enbart genom i sin egenskap av att vara just anonyma? Anders R. Olsson menar att detta kännetecknar den amerikanska urbana hållningen – ”folk rycker på axlarna åt idioten och går vidare” – medan han anser att den svenska politiska debatten är långt ifrån att kännetecknas av detta lediga överseende.

Men – omvänt – även om läsare säger sig ta anonyma kommentarer på mindre allvar än underskrivna kanske (återigen) en framväxande mentalitet växer fram, där det politiska språket obemärkt, och successivt förråas? Inom medievetenskapen pratar man ibland om den så kallade ”agenda-setting effect” – en effekt som dock är svår att bevisa med klassisk positivism, utan snarare framträder i en jämförande, tolkande, ideologikritisk historisk analys. Detta eftersom den gradvisa förändringen av agendan förutsätter en sorts atmosfärisk förändring av medieklimatet. Tanken påminner om en av de många saker jag och Eric Schüldt försökt utforska i vår bok Framtiden; en gradvis likriktning av tänkandet där ”information” förutsätts vara någonting som kan brytas ned i enheter, mätas och spåras, och där ”teknik” förutsätts vara i det närmaste synonymt med ”framsteg”.