Retromania redux

…eller varför Delia Derbyshire var mer mod än retrogardisterna Rebecca och Fiona.
Nedan följer en remix där jag plockat ut mina egna marginalanteckningar till min understreckare från häromveckan. Se det som lite metadata.

snabbt muterande

LTJ Bukems ”Logical Progression” (1996) är oförblommerad högmodernism – inte bara till namnet, utan det utvecklingstempo som jungle/drum’n'bass hade under åren 1993-1998 var rasande.

senaste musikgenrerna

Fler exempel (utöver de ghettostilar som nämns nedan) är UK funky, broken beat, skweee, samt förstås den mer dekonstruerade ”post”-dubstep som börjat frodas.

dubstep

Dubstep började som en vidareutveckling av UK garage och grime-soundet runt 2003, via noder som skivaffären Big Apple Records i Croydon söder om London, klubben Fast Forward där DJ:s som Hatcha spelade, samt piratradiostationen Rinse FM, men blev snart mer förknippad med artister som Burial som approprierade UK garage-soundet genom ett hauntologiskt filter.

själva urvalet av stilar blivit mer raffinerat och långsökt än någonsin

Simon Reynolds tar här exemplet Vampire Weekend: fantastisk musik, men i grunden ett collage av redan etablerade referenser – som på ett sätt kan te sig som oerhört ”smart”, beräknande, distanserat.

arbetarklassens populärkultur

”Chavs” är knappast nostalgiker. Se Owen Jones bok om fenomenet.

grime, crunk, r’n’b och dancehall

Andra exempel: juke, hyphy, ghettotech, footwork, bounce, kuduro, shangaan electro, trance.

digitalt strömlinjeformade estetik

Ska man tro Reynolds, har progressionen inom populärmusiken de senaste tio åren kanske mest handlat om att renodla ljudets särprägel – en sorts hantverksmässig progression av ljudets klarhet och kraft, av stilistiska attribut som dock inte förändras i karaktär utan är redan kända.

radikalt komprimerat, effektmaximerande sound

Tänkte på detta när jag lyssnade på P3 Souls dokumentär om nutida svensk hiphop: Boom bap är idag i mångt och mycket ett retrosound, crunk/ gangstainfluenserna härrör från grejer som faktiskt funnits etablerade i runt tio år nu, skweee-soundet (det kanske nyaste soundet) är även det i hög grad en utveckling av äldre sound, då det är starkt influerat av åttiotalselectro (men med stor fantasirikedom och variationsförmåga!). Det riktigt nya nuförtiden är snarare mättnaden, att ljudet är högre, klarare, starkare. Observera att hög mättnad inom musik rent fysikaliskt bygger på reduktion i dynamik (när musiken är hårdare komprimerad, dvs kontrasterna blir starkare).

även inom topplistemusiken

wonky

Reynolds skriver utförligt om Flying Lotus, som ett typiskt exempel på denna estetik.

kompression

Att det finns väldigt många duktiga hantverkare betyder inte att det förekommer någon stilistisk progression i modernistisk bemärkelse (dvs en minoritet, ett avantgarde, av formmässigt nyskapande stilar).

autotune

Är den ihärdiga användningen av autotune det senaste decenniet ett försök att skapa helt nya ljud, helt nya moduleringar av den mänskliga rösten? Kanske det är så, men även detta grepp blir efter ett tag en mycket etablerad bild av ljudlandskapet. Som Boomkat skriver om artisten Ayshay:

Their impact distinctly recalls the emotion-enhancing autotune effect favoured by so many North African and Middle Eastern pop artists for its emphatic effect, but is still seen as distasteful in certain swathes of supposedly ”forward thinking” western ears.

”loudness war”

Se denna länk.

som författaren Hari Kunzru nyligen konstaterade

Detta fenomen – att det digitala instiftar ett slags handfast förverkligande av postmodernismen – noterades redan under tidigt 90-tal av Sherry Turkle (se hennes bok Leva Online).

ickeorganiska, typiska synthljud

Se Autechres ”known(1)” från 2010 där synthljudet är oerhört snarlikt det som Wendy Carlos presenterade på det analoga synthsoundtracket till A Clockwork Orange (1971).

de mest söndersmulade och dissonanta av dagens ljudexperiment

Autechres utveckling är ett intressant exempel: Det sena 90-talets produktion av dessa britter är radikalt annorlunda i sin komposition än tidigare electronica, men etablerar samtidigt en ny sorts estetik (tillsammans med liknande artister som Aphex Twin). Samtidigt byggde den tidens electronica förstås oerhört mycket på tidigare stilar såsom electro.

Nuförtiden kan framförallt två saker skönjas i Autechres musik: ökad upplösning och kompression (tajtare, ”klarare” sound) samt även kanske också fler referenser (melodiskt sett) till en sorts ”electronic pastoral” – se låtar som ”known(1)”. Rob Youngs bok Electric Eden bygger vidare på det här spåret!

den elektroakustiska ljudkonst som Iannis Xenakis och Pierre Schaeffer skapade på 50-talet

Andra kopplingar till 50-talets futurism finns. Musik på etiketten Ghost Box ekar till exempel av BBC:s Radiophonic Workshops modernistiska 50- och 60-talsexperiment.

svindel som åtföljer den ogenerade futurismen

Musiken inom ”the hardcore continuum” – främst dubstep – kan härledas till tre fundament: (1) Jamaikansk soundsystem-kultur, (2) en sorts industriell, gråmulen, väldigt brittisk källarvalvsgotik samt (3) retrofetischistisk chiptune (dvs en form av 80-talsretro). Samtliga går att härleda till krigföring, där ljud kan ses som (a) rent fysisk kraft (artisten, akademikern och entreprenören Steve Goodman utvecklar detta tema i sin bok Sonic Warfare), (b) som estetisering det monstruösa, samt (c) som produkt av det militärteknologiska komplexet (medieteoretikern Friedrich Kittler hävdade ju provokativt att all underhållningsteknik är ”felanvändning av militär utrustning”).

samla in stoff och inspirationskällor på ett nästan löjeväckande smidigt sätt

Stil blir fråga om en à la carte-menu av frivilliga val, snarare än av tradition påkallade. Går det för övrigt att tänka sig hur en subkultur idag skulle växa fram, hermetiskt åtskild från omvärlden, utan att nästan omedelbart börja dokumenteras på Youtube och dylikt?

plattformar

Detta föranleder en annan observation: Det som är genuint nytt med ett klipp som Madeons är tekniken för distribution, uppspelning och redigering: Ableton Live, Novation Launch Pad, mp3 och Youtube. Det är denna teknik som bemästras, det är denna teknik som inte fanns för tio år sedan, trots att många av låtarna som kännetecknar ”dagens” populärkultur i hans klipp är tio år gamla (här tänker jag främst på Daft Punk).

genomsyrad av materialism, revanschism och antikollektivism

Lil Wayne, 50 Cent, Snoop är bara några exempel. Det verkliga indiciet ligger hos 50 Cent, som när han slog igenom både förkroppsligade och spred värderingar som kan sägas vara direkt republikanska. (Fiddy kritiserade bland annat Kanyes ”George Bush doesn’t care about Black people”-kommentar samt vägrade ställa upp på Bob Geldofs Live8-konsert eftersom den var globaliseringskritisk.)

stoff från 80-talet

Chiptune (8 bit)-ljud, trummaskiner, synth-pads (junosynthar o dyl), ett digitalt skimmer; neon, laser, högblank yta.

drastiska nidbilder

Rapartisten Lil Wayne har drivit denna nihilism till sin spets, och han både är och ser sig själv som en direkt produkt av Reagan-eran (född 1982).

likväl reproducerar ett nyliberalt (och därtill ofta misogynt) förhållningssätt

Individualismen och sexismen är i mångt och mycket en produkt av att dessa blivit normen inom US mainstreamrap; många av de artisterna tycks inte våga eller tillåtas bryta mot normen eller vara politiska, då det ses som risktagande. Samtidigt har de bästa producenterna, det sound som blivit normen, också etablerats inom denna mainstreamsfär.

Inom svensk hiphop ser inte det huvudsakliga etos som förmedlas ut på det viset, då den svenska hiphopen är mycket mer subkulturell; ett fenomen som inte styrs av lika starka kommersiella intressen och populistiska eftergifter. Soundet är dock huvudsakligen influerat av de amerikanska och brittiska förlagorna.

bristen på ideologiska alternativ till individualismen blir uttömda

Brittisk nostalgi över 80-talet som en tid präglad av uttalad politisk idékamp och över modernismen som en tid där omsorg för det allmänna fortfarande sågs som en verklig förhoppning? Bl.a. Mark Fisher är inne på detta spår.

Sister Sledges ”We Are Family”

En samtida kontrapunkt till denna låt skulle kunna vara Destiny’s Childs ”Independent Women”, men lyssnar man på texten till även denna låt är materialismen och individualismen slående.

uttryck för emotioner

Spännande utvecklingar av den emotionella bredden inom crunk-influerad hiphop finns dels hos Lil B. Hos svenska artister finns den hos Roffe Ruff, Alexis Weak, Johan Alander. Notera dock avsaknaden av kvinnliga artister på den nutida svenska hiphopscenen.

Kanske

Vad gäller känslomässig bredd kan 90-talets grungerörelse sägas ha varit den sista sant progressiva popmusikgenren i det att den medvetet underminerade metalscenens maskulina ”cock rock”-etos för att i grupper som Nirvana och Smashing Pumpkins tillåta en helt annan känslomässig bredd, filtrerat genom hårdrockens redan från början mycket drivna sound. Denna förändring är svår att se i det kontinuum av hård nutida musik som Reynolds målar upp. Det finns artister inom den amerikanska crunk-hiphopen som utforskar denna emotionella palett, likt rapparen Lil B som medvetet betitlar sig ”gay” trots att han är heterosexuell, men dessa artister har förblivit okända för den större massan. Möjligtvis kan artister som brittiska Burial och amerikanska Salem sägas använda nutidens sound till liknande syften, men fastnar allt som oftast i en gotisk mollstämning som är långt mer repetitiv än grungemusikens jämförelsevis breda emotionella uttrycksfullhet.

fåfänga som driver folk att skilja sig från mängden

De två potentiellt förlorade värdena (känslomässig bredd och kollektivism) kan sägas ha chanserat kanske på grund av populärkulturens allt större beroende av individualistisk ”coolhet” (ett värde som bland andra samtidshistorikern Thomas Frank utforskat).

This entry was posted in mediehistoria, musik. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>