Öppenheten på nätet: om en (utebliven?) debatt

Marcin de Kaminski och Per Strömbäck gillar att ge varandra snytingar i den offentliga debatten. Den förre är f.d. Piratbyrånaktivist som nu arbetar som forskare och nätneutralitetsförespråkare, medan den senare är lobbyist åt upphovsrättsindustrin i form av tankesmedjan Netopia, och aktuell med en ny bok: Myten om Internet (Volante förlag). Förra veckan publicerade Strömbäck ett inlägg tillsammans med Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars, där de argumenterade för att ”öppenhet” som begrepp i debatten om nätets reglering ofta tenderar att få en ideologisk slagsida. Eller, rättare sagt: Det är i varje fall så jag läser det – men talande nog förekommer ordet ideologi inte i debattartikeln. Mer om det nedan. Två dagar senare svarade de Kaminski tillsammans med miljöpartisten Jakop Dalunde från tankesmedjan Fores; ett svar som var rätt kortfattat och mest syftade till att säga att det Snickars och Strömbäck observerat var en halmdocka. Vilket Strömbäck och Snickars i sin tur sedan avfärdade och såg som en bekräftelse på det de redan från början argumenterat.

Jag känner både Snickars och de Kaminski. Bägge två har, så vitt jag vet, gott uppsåt – medan jag dock inte riktigt kan uttala mig om varken Strömbäck eller Dalunde. Medan Strömbäcks och Snickars inlägg provocerar, så är de Kaminskis och Dalundes svar det mer nyktra, rentav förutsägbara inlägget, och min egen grundhållning är i de flesta avseenden synkron med deras i den här frågan. Det man dock bör ge Strömbäck och Snickars är att det är vågat att sträcka fram hakan åt den kader av öppenhetsvurmare och nätneutralitetsförsvarare som internet befolkas av; att skriva en artikel som denna är att tigga om att få stryk av teknikprogressiva och ofta insatta kommentatorer.

Strömbäck har en agenda, och vissa elaka kommentatorer menade att det var konstigt av Snickars att beblanda sig med lobbyister. Lägg då till minnes att Snickars för två år sedan satte ihop en antologi som då anklagades för att vara partisk åt andra hållet; boken Efter The Pirate Bay (Mediehistoriskt arkiv, 2010) som Snickars och jag satte ihop rymde ju rätt få upphovsrättsförespråkare. Personligen tycker jag att det blir spännande när akademiker vågar samarbeta utanför akademins trygga väggar; så länge korten är på bordet, det vill säga. Dolda agendor har inget med varken god debattsed eller vetenskaplighet att göra. (Själv skriver jag förresten dessa rader i hjärtat av en reklambyrå.)

Jag har läst Snickars inledande kapitel i boken han och Strömbäck rätt ogenerat marknadsför, och det är utifrån genuin nyfikenhet han ställer frågan: Är nätaktivismens vurmande för alla möjliga former av ”öppenhet” problematisk – framför allt då begreppet börjat assimileras av makthavare såsom Carl Bildt? Detta är en viktig fråga, värd att debatteras mycket mer ingående än vad dessa debattartiklar har gjort gällande. Det bästa stället att börja på här är dock inte förslagsvis Snickars och Strömbäcks nya bok, utan en avhandling av min kollega Peter Jakobsson vid MKV på Södertörns högskola: Öppenhetsindustrin (Örebro Studies in Media and Communication).

Vi börjar med att reda ut lite av det som kommentarerna till Snickars och Strömbäcks artikel berör:

Först av allt: (1) Nätneutralitet är inte samma sak som öppna API:er, och vice versa. Som sign. allemand säger: Det ena en programmeringsteknisk sak det andra en fråga om yttrandefrihet och en möjlighet att välja själv. Det är som att blanda mjölk och fotogen.

Helt klart är att vi behöver en mer ingående diskussion av vad öppenhet egentligen är, eller kan vara, i praktiken – och hur även slutenhet kan vara produktiv (patent, copyright, ansvariga institutioner som reglerar öppenheten) – och hur till synes öppna teknologier eller system kan korrumperas och användas till att skapa slutna tjänster och kontrollerade plattformar (ex hur Apple begagnar sig av open source för att bygga operativsystem vilka allt mer spotifieras) vars möjligheter till användardelaktighet kan te sig stora men egentligen är strikt kringskurna och vars värdeackumulering endast tillfaller plattformarnas ägare.

Dessutom (2) missbrukas ofta begreppet öppenhet som ideologisk maxim av laissez-faire-libertarianer och människor med en misstro mot stat, makthavare och etablissemang. Ofta gränsar dessa människors argumentation till det konspiratoriska. Sign, Tar Atanamir:

Som resultat av att alla fått denna tillgång till nyheter fritt och gratis från hela världen så ser man hur folk vaknar upp ur den hjärntvätt som de statliga skolorna över hela världen pålagt sina folk. Man ser det genom tea-party rörelsen i USA som kämpar emot en växande stat, man ser det i arabvärlden där många kämpade för sin frihet men som nu faller under islamismens förtryck istället, man ser det i Europa där frihetspartier som UKIP i Storbritannien, PVV i Nederländerna och SD i Sverige kämpar för sina folks upprättelse och emot den falska bild som mediaetablissemanget har fabricerat ihop om verkligheten.

Detta citat är förstås taget ur mängden, och antagligen långt ifrån representativt, men tydliggör förhoppningsvis hur snarlik en libertariansk kritik av reglering, etablissemang och stat lätt halkar över i en allmänkonspiratorisk högerpopulism.

Peter Jakobsson räds inte begreppet ideologi. I hans aktuella avhandling lanseras begreppet öppenhetsindustrin, lånat från medieforskaren Sandra Braman, som ett sätt att illustrera den uppslutning kring det positivt laddade begreppet ”öppenhet” som specifika industrier tagit till sig, för att slå mynt av vissa former av öppenhet. Och det är just detta som är förtjänsten med Jakobssons argument: Vi måste särskilja mellan olika former av öppenhet, som tjänar olika ideologiska intressen.Vi måste alltså inte enbart skilja mellan tekniska former (1, ovan) utan mellan olika politiska syften (2, ovan). Därtill måste vi skilja mellan intentioner och effekter, samt – vilket jag själv argumenterat för i min egen avhandling – potentialiteter och aktualiteter.

Till skillnad från upphovsrättsindustrierna bygger idén om en öppenhetsindustri inte på en lagstiftning som möjliggör kontroll och inhägnader av enskilda verk. Istället är idén att skapa ekonomiskt värde inom ett ramverk av förordningar och lagar som möjliggör ökad cirkulation av olika former av information i digitala nätverk. Föreställningen om öppenhetsindustrin innefattar inte ett avskaffande av upphovsrätten i sin helhet – det är en idé om att ekonomin kan göras starkare och mer kreativ med fler undantag från upphovsrätten och med införandet av fler friheter i relation till upphovsrättsskyddat material. (Jakobsson, 2012: 14)

Det som Jakobsson så illustrativt visar är att de aktuella idéerna och de företag som ingår i öppenhetsindustrin verkar för ökad öppenhet i ett visst avseende: ”Typiskt för de produktionsmodeller som ingår i föreställningen om öppenhetsindustrin är att konsumenterna/producenterna byter en frihet mot en annan.” (s. 180) Han skärskådar bland annat den argumentation som kommer från Computer & Communications Industry Association (CCIA), en amerikansk bransch- och lobbyorganisation för dator- och telekomindustrin. CCIA innefattar Google, Microsoft och Yahoo och har som motto: ”öppna marknader, öppna system, öppna nätverk, fullständig, rättvis och öppen konkurrens”.

Utöver faktumet att de som berikas mest av de öppna plattformar som öppenhetsindustrin förespråkar är plattformsägarna själva, samt de telekomföretag vilka gynnas av hög trafik (oavsett vad för slags trafik, ett faktum som förmodligen mer än något annat gynnat fildelningen i det tysta). Öppenhetsindustrin föreslår alternativa strukturer för att motivera och belöna de enskilda producenterna, bl.a. masskreativitet baserad på så kallade crowdsourcing-modeller.

Vad som är centralt, dock, är att marknadsliberala argument används både för och emot en stärkt upphovsrätt, både av CCIA och inom EU:s policykretsar. Det är superintressant hur Google ofta lyfts fram som en förebild, inte minst bland representanter för öppenhetens försvarare inom telekom-, mjukvaru-, hårdvaru-, nätverks- och plattformsindustrierna, medan Google i praktiken samtidigt är ett monopol – vilket, som Jakobsson och även Snickars påpekar, är svårt att förena med nyliberalismens betoning av tävlan och konkurrens.

Denna uppmuntran av ständig konkurrens och tävlan är typisk för öppenhetens förespråkare på internet, men är också typisk för en marknadsliberal laissez-faire-filosofi. Om vi lämnar fältet så fritt – öppet – som möjligt, så kommer automatiskt de bästa lösningarna att råda; så tycks många resonera. En sorts teknologisk darwinism, en tilltro till att optimala lösningar växer fram av sig själva om regleringen hålls så minimal som möjligt.

Hur knyter detta an till fildelningen? Mitt eget avvägande här, såsom medredaktör till min och Snickars Efter The Pirate Bay-volym – är pragmatiskt: Den avsaknad av reglering som tillåtit hubbar och nätverk att växa fram parallellt med de etablerade distributionsnätverken har sina baksidor, men bidrar också till många bra saker – inte minst en kulturell mångfald.* Kontrastrerar man de nettofördelar som fildelningen tycks föra med sig med vad som verkligen krävs för att kväva fildelningen, så blir det tydligt att den repression som skulle krävas inte kan ses som befogad. Det är, i extremt grova drag, så mitt relativa försvar av fildelningen som mediefenomen ser ut.

Men det är något annat än ett ideologiskt härlett försvar av ”öppenhet” för öppenhetens egen skull. Snarare är min egen avvägning en pragmatisk, där allting är relativt och en strävan efter nykterhet inför nätets saklighet – dess materiella villkor – är det som ligger till grund för min egen hållning. Här är ett stort mått av självkritik ständigt viktigt; man måste hela tiden vara benägen att ompröva det man tycker och det får aldrig bli blint ideologiska argument som får bli vägledande.

Det är också så jag tror de flesta nätaktivister, teknikvurmare och -svärmare resonerar. I det avseendet menar jag att både De Kaminski och Snickars är lika; såsom akademiker delar de båda säkert denna metodologiska och epistemologiska öppenhet. Det är när pragmatismen förvandlas till ideologi som det blir snett, och Strömbäcks och Snickars inlägg kan till syvende och sist läsas som en varning av just det slaget – trots att den ene av kombattanterna är lobbyist, och själv kan anses verka i ideologins tjänst. Frågan är då bara om det är en halmgubbe de målar upp. Är nätets tillskyndare, därute, vägledda av ideologi snarare än pragmatism? Målar Snickars och Strömbäck upp en falsk bild, eller syftar de enbart på en icke-representativ minoritet? Behovet av empirisk data är skriande!

P O Ågren skriver också insatt och välavvägt om Myten om Internet.

*) Notera att jag samtidigt är öppen inför möjligheten att denna mångfald är illusorisk; att vi skjuter oss själva i foten när vi tror att den oreglerade fildelningen bidrar till mångfalden när denna mångfald egentligen vittrar sönder på grund av brist på incitament att investera i nya kulturella uttryck. Det finns tecken på detta, men är svårt att leda i bevis då eventuell chansering av det kulturella utbudet ligger i betraktarens ögon, samt kan ha en rad andra orsaker vid sidan av en försvagad incitamentsstruktur.

This entry was posted in ekonomi, epistemologi, fildelning, forskningsidéer, medieanvändning, medieekologi, medieföretag, mediestruktur, nyliberalism, pragmatism, samtid, upphovsrätt. Bookmark the permalink.

3 Responses to Öppenheten på nätet: om en (utebliven?) debatt

  1. Pingback: Två omtumlande veckor! | Bloggstafetten

  2. Pingback: Upphovsrättsliga och medborgarpolitiska reflektioner | Bloggstafetten

  3. Pingback: Peter Jakobsson: Öppenhetsindustrin / Openness Industry (2012) [Swedish] — Monoskop Log

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *