Stina Hamberg på DIK skriver sammanfattande lägesrapport från gårdagens konferens anordnat av mina kollegor Alexandra Borg och Martin Berg inom Riksbankens Jubileumsfonds Flexit-program.
Ämnet för konferensen var hur humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kan spridas utanför akademin; hur hum/sam-forskning kan bli mer relevant för det omgivande samhället, utan att för den skull förfalla till någon slags idé om forskningen som uppdragsstyrd, instrumentalistisk eller ”nyttig”.
Precis som Hamberg skriver så sattes begrepp som innovation, samverkan och kreativitet under lupp, och flera av de namnkunniga deltagarna gav uttryck för mycket intressanta insikter. Mest animerade och engagerande var antagligen Emma Stenström (som befinner sig i en unik skärningspunkt mellan Handels och Konstfack), djupt originella kulturentreprenören Max Valentin – samt den avslutande panelen där Eva Swartz Grimaldi, Lotta Gröning, Tobias Nielsén, Fredrik Lindström samt Lars Trägårdh engagerade: Framför allt de två senare. Varför då? Trägårdhs teorier om svensk kulturell identitet, uttryckta i boken Är svensken människa (2006), var oerhört inspirerande för mig som utlandssvensk och forskare – jag har själv använt flera av Trägårdhs teorier i mitt eget arbete om svenska fildelare.
Fredrik Lindström, mest känd som komiker, har ju som många vet en bakgrund som akademiker (språkvetare), och uttryckte en förvånansvärt svartsynt, närmast pessimistisk syn på samtiden: När han beklagade sig över den ekonomism som råder, och dessutom pratade om samtida kälkborgerliga tendensen att avfärda sånt man inte förstår eller håller med om som ”elitism” eller finkultur/högkultur, slogs jag av en synkronicitiet: Dagen innan konferensen hade jag ju själv bloggat om just denna beklagansvärda tendens i samtiden, här på min personliga blogg. Kanske tankarna i min och Eric Schüldts spekulativa samtidsskildring Framtiden är bekanta för honom. Någon gång skulle jag vilja föra ett bildat samtal om de här sakerna med företrädare för den ironiska generationen.
Mer matnyttiga och vederhäftiga bidrag till konferensen var Eva Engquists (vice-rektor, Malmö Högskola), Mikael Alexanderssons (rektor, Högskolan i Halmstad) och Milda Rönns anföranden. Här behandlades flera praktiska och strukturella hinder och utmaningar vad gäller överbryggningen mellan akademi och det omgivande samhället. Rönn är språkvetare och driver ett superintressant företag, Praxikon, som syftar till att skapa ett innovationssystem och att utföra uppdrag åt samhällsaktörer – uppdrag som förblir separerade från forskningen men relaterade till den – och som sedan, i sin tur, kan bli beforskade när forskaren återgår till sin forskarroll.
Detta är allt annat än uppdragsforskning, och det underströks flera gånger under dagen att vi måste bli bättre på att prata om den här typen av samverkan som något som inte alls bara handlar om näringslivet. Alexandersson påpekade överlappningarna och synergierna mellan forskning och civilsamhälle – något som jag personligen tycker går att se mycket tydligt i forskningen kring online-fenomen, nätpolitik och cybernormer. Företeelser som Juliagruppen, EFF och KEI är tydliga exempel på hur aktivism och kunskapsskapande sammanfaller.
Även om jag varken höll med om Lotta Grönings anekdotiska avfärdande av Sveriges digitala infrastruktur (nej, Lotta, Sverige är inte ”sämst” på digitalisering, utan snarare det rakt motsatta!) eller hennes utopiska syn på digital kultur (nej, det digitala kommer nog inte att ge oss en glimrande ny era av deltagarkultur, socialt ansvarstagande och uppluckring av strukturer, snarare rymmer det digitala likväl den dystra möjligheten att göra oss än mer mätbara och ändamålsenliga) så delar jag hennes anda av optimism. Som Tobias Nielsén kommentarade på Twitter efteråt:
Även om det blev något realistiskt/pessimistiskt om humaniorans roll idag så tror jag det var nödvändigt.
Exakt!
I’m a pessimist because of intelligence, but an optimist because of will.
För mer akademiska kommentarer inom samma tema, se mitt engelska blogginlägg om varför separata strukturer trots allt kanske är att föredra framför uppluckring av akademin respektive näringslivet – det vi behöver är broar snarare än sammanbyggning.
Svenska
English