Hampus och den magiska kartan

Hur Twittergalaxen visualiseras – och våra enskilda bilder av den

Korta noteringar om Twittercensus 2013

Smart PR från Intellecta! De gångna åren har denna byrå med hjälp av researchern Hampus Brynolf kartlagt de svenskspråkiga twitteranvändarna genom att sätta ihop en interaktiv karta.

Kartan visar hur relationerna mellan användarna hopar sig på vissa sätt, och att det svenska Twitter 2013 klumpar ihop sig i ett antal kluster, avskärmade från varandra. Kartläggningen visar också saker såsom tillväxttakten för det svenskspråkiga Twitter, och hur tillväxten sett ut. Ett rejält schwung skedde under det gångna året, mycket antagligen på grund av massmediernas omnämnanden av Twitter som fenomen. Antalet nyregistreringar per månad har numer stabiliserat sig men är fortfarande på en högre nivå än när Twitter slog igenom 2009.

6 171 929 twitterkonton analyserades för att göra årets undersökning. Av dessa valdes endast de som huvudsakligen twittrar på svenska – sammanlagt 475 474 svenskspråkiga Twitterkonton. Av dessa är knappt hälften (219 732) aktiva (dvs har twittrat minst en gång de senaste 30 dagarna). 79 516 twitterkonton snittar på minst ett twitterinlägg om dagen (en 36-procentig ökning jämfört med förra året). Det är ungefär lika många män som kvinnor som twittrar. Den vanligaste tiden på dygnet att twittra är 21-22 på kvällen.

Tonvikten har dock förändrats

Numer är det inte enbart opinionsbildare, kändisar och folk som på olika sätt är anknutna till ”tyckonomin” som twittrar. Många nya konton skapades det senaste året där ”sport” nämndes i den egna personbeskrivningen, och många nya noder har dykt upp i den ”södra” delen av tiwttergalaxen i svårgreppbara, ungdomliga musik-, humor- och populärkulturkluster med Youtubekändisar som William Spetz som fixstjärnor. Namnen här är ofta nittiotalistiskt klingande, påpekade Hampus på sitt härligt korrekta, torra forskaraktiga vis i Bambuser-sändningen från igår.

Medie- och politikklustret högst upp till höger (exv Leif Pagrotsky, SVT Debatt, Katrine Kielos), och teknologibubblan längst upp till vänster (exv Joakim Jardenberg, Karin Adelsköld, Fredrik Wass) är mycket mer oförändrade sedan tidigare år; det var här den tidiga twittergalaxen växte fram. Det är i klustret i mitten som många av de twittrare med mest följare befinner sig (exv Jonas Gardell, Magnus Betnér, Annika Lantz). Förra veckan släpptes en annan årlig undersökning, Twitterbarometern, som rankar dessa mer publika twittrare.

Nytt för i år är att Intellecta sätter ihop kartor även över de andra nordiska länderna. Norge och Sverige twittrar ungefär lika mycket per capita. Finnarna är dock sämre på att twittra. En mindre rolig nyhet är att Twitter i dagarna kraftigt börjat begränsa åtkomsten till användardatan – nästa år kommer Hampus antagligen inte att kunna utföra en lika stor kartläggning.

Tittar man på de insikter som genereras utifrån detta är det egentligen inga revolutionerande nyheter. Vi vet redan att twittersfären är segmenterad på de här sätten; till exempel att meddelanden inte flyger och far hur lätt som helst, trots nätverkets ”lilla-värld”-struktur. (Få ”hopp” krävs för att nå hela nätverket, men det är ytterst få meddelanden som verkligen ”hoppar”.)

Dock skulle jag vidhålla att visualiseringen som sådan har pedagogiskt värde, att den väcker tankar och synsätt på vår delade digitala infrastruktur.

Den allra viktigaste insikten: Det finns inte ett Twitter

På samma vis som att det inte finns ett Internet eller att ”böcker” betyder detsamma för världens alla bokläsare så är bilden av Twittergalaxen avhängig iakttagaren. Eftersom mitt eget twitterflöde skiljer sig från Lina Thomsgårds blir min bild av twittersfären som sådan rätt annorlunda jämfört med hennes – och ännu mer annorlunda än den bild en sverigedemokrat i Åmål skulle ha. (Lina och jag har ju trots allt rätt mycket överlappning.)

Tobias Brandel kommenterar klokt i SvD hur dessa insikter på många sätt är nedslående, då det delvis bekräftar den amerikanska internetaktivisten Eli Parisers tes att Internet skapar så kallade ”filterbubblor”; ekokammare där likasinnade användare hopar sig och får sina respektive världsbilder bekräftade. Som både Tobias och Hampus påpekar så är klusterbildningen förmodligen ännu värre på Facebook – här finns ju inga kändisar som agerar fixstjärnor utan vi alla är ju nedsänkta i fickor som baseras på våra personliga nätverk. (Facebook är dock mycket mer slutna avseende användardata av det här slaget, så vi kan inte kartlägga det på samma sätt.)

Vad gör detta med oss? Och vad gör det med de sätt på vilka vi kan använda sociala medier för att nå ut och sprida meddelanden på ett effektivt sätt? Är twitterstormar, såsom den pågående uppmärksamheten kring REVA, egentligen interna stormar bland en viss grupp användare där perspektivberoendet jag nämner ovan gör att dessa aktörer tror att den egna gruppens upphetsning är representativ för samhället i stort? Och är oliktänkande verkligen välkommet inom respektive sfär?

Det är deppigt att inse att Twitter är så mycket större än man kan ledas att tro

Om jag vore en aktivist i den sfär som Hampus lite skämtsamt kallar ”kultureliten” (exv Hanna Hellquist, Margret Atladottir, Kawa Zolfagary) skulle jag bli bekymrad. Inte så mycket i det att ens eget inflytande trots allt kanske är mindre än man tror – det tror jag att de flesta redan vet – utan i det att de olika bubblorna inte kommunicerar med varandra. Det här knyter an till det många medieforskare pekat på: fragmenteringen av ”den allmänna opinionen”. Kan man ens tala om en ”allmän opinion” längre? Är massmediernas ständiga hänvisande till ”vad som diskuteras på twitter just nu” egentligen djupt missvisande om man tror att det på något sätt speglar en ”allmän opinion”? Betyder detta hänvisande att man egentligen griper efter halmstrån: Man tror sig se en opinion, en relevans, men det är egentligen illusoriskt; det är bara en opinion bland vissa grupper, oftast knutna till innerstadens medieindustrier. Sedan förstärker man denna påstådda opinion genom att lyfta in dess frågor i massmedierna – och vad som sedan skapas är en verkligt vittspridd opinion, på många sätt folklig och ”allmän” men på många sätt konstgjord.

Folk som är löst knutna till dagens ironiska smartness-elit (exv twitterkontot och bloggen Bakjour) har den senaste tiden hånat Expressenreportern Niklas Svenssons smått maniska grundregel att följa varenda twittrare som följer honom, men tittar man på de han följer så torde hans input vara långt mer representativ för twittersfären som helhet än den input som Bakjour får. Obs: Jag lägger inga som helst värderingar i dessa iakttagelser, det är bara intressant hur bilden av vad som är ”folkligt” på många sätt kan vara drastiskt olik den som återskapas inom specifika kluster!

Jämför bredden på de som Svensson följer (till vänster) och de som Bakjour följer (till höger).

Visualiseringar av det här slaget är verktyg för politisk kartläggning

Under Hampus dragning tänkte jag flera gånger på hur sinnessjukt effektivt regimer och övervakningsföretag numer kan kartlägga beteenden i den digitala sfären.

Det behöver inte ens vara så att personer nämner de partier de sympatiserar med eller personer och företeelser de har starka åsikter om; genom nätverks- och klusteranalys kan man se hur de här personerna hopar sig med andra, ibland rentav oavsiktligt. Man kan triangulera beteenden och se att aktörer ligger nära varandra, kanske endast i det att de har gemensamma bekanta eller gemensamma intresseområden. Ett bra exempel är hur det i övrigt ganska isolerade Sverigedemokrat-klustret längst upp till höger (exv Linus Bylund, Björn Söder, Ingrid Carlqvist) dockar in dels i den politiska sfären och dels i den sfär som lite slarvigt kan kallas ”kultureliten”. Det är slående hur folk som kan tyckas vara varandras motsatser ändå klustrar med varandra, eftersom de diskuterar samma frågor – om än från helt skilda perspektiv.

Kolla här på bilden hur nära Nina Hemmingsson och Genusfotografen (gult = ”kulturelit”) ligger Alliansfritt Sverige och Om Avpixlat (orange = politik), vilka i sin tur ligger nära de sverigedemokrater jag nämner ovan (mörkrosa). Detta är ju enbart relationer – algoritmernas kartläggning säger ingenting om hur dessa relationerna egentligen kan vara baserade på avsky och hat.

Visualiseringen tydliggör också olika sätt att tolka folkmassor

Den där Twitterbarometern jag nämnde (som presenterades vid förra veckans mediemässa MEG i Göteborg) kan sägas bygga på en typ av statistik som syftar till att kartlägga våra demografiska data, våra ”sociological self” (eller ”referential data”). Twittercensus, å andra sidan, symboliserar en nyare typ av statistik som syftar till att mäta relationer och samvariationer, våra ”digital self” (eller ”digital doubles” som andra forskare har kallat det).

Man kan se samhället enligt normalkurvans logik, som populationer vilka följer en normalfördelning och vilka nås av linjära mediemeddelanden från en tydligt definierad avsändare. Twitterbarometern – den där linjära rankningen av de påstått ”mest inflytelserika twittrarna” bygger på en sådan syn på massan. Väldigt mycket enligt massmedielogiken, väldigt 1900-tal, och på många sätt fortfarande väldigt relevant.

Men man kan också se samhällen utifrån nätverksanalyser, där de statistiska verktygen inte utgår från förbestämda kategorier såsom kön, ålder, klass osv utan istället blint bara kartlägger samvariationer. Det som uppstår då är kluster som inte nödvändigtvis följer dessa fasta kategorier utan enbart utgår från affekter (attityder, åsikter, positionering, beteenden, ömsesidiga relationer mellan noderna). Twittercensus bygger på den här typen av sociologi. Vad som skildras blir så kallade ”lilla-värld”-nätverk och ”skalfria” nätverk; sammansättningar som bygger på samverkande noder, vilket också gör att de noder med många kopplingar åtnjuter nätverkseffekter som gör att de tenderar att få än fler kopplingar. Den fördelning av resurser som uppstår är långt ifrån demokratisk; allt som oftast blir fördelningen lik en så kallad ”lång svans” där några få noder blir extremt inflytelserika och det stora flertalet helt perifera.

Om dessa nätverkseffekter är det som kännetecknar 2000-talet betyder det att ojämlikhet är inbyggd i de system vi omfamnar som påstått ”öppna”. Värt att tänka på!

Jag utforskar för övrigt dessa tankar mer i min kommande bok om Spotify, Pirate Bay, och fildelningens inbyggda sociala logiker. Följ min blogg eller min twitter för mer info.

This entry was posted in branschen, censur, infrastruktur, medieanvändning, mediestruktur, politik, samtid, slem, sociala medier, vardag. Bookmark the permalink.

2 Responses to Hampus och den magiska kartan

  1. Fredrik Wass says:

    Intressant inlägg och bra analyser. Som jag skrivit om både på Twitter och i min blogg håller jag dock inte med om analysen av hur filterbubblan fungerar. Dagens kommunikationslandskap är mindre begränsat än någonsin, men innehåller förstås mer information än någonsin. Det är komplext. Har skrivit om det här:
    http://bisonblog.se/2013/03/filterbubblan-har-alltid-funnits/

    • Jonas says:

      Det är i sanning komplext! Jag håller helt och hållet med – vi bör inte ta bubblan för givet. Som mediesociolog är jag intresserad av att se tillblivelsen av eventuella bubbeltendenser, men försöker förhålla mig nyktert till dem. Ännu mer intressant är kanske bilden av att det finns en bubbla, och vad den bilden i sin tur gör med oss!
      Jag tror att Kristoffer Fredrikssons kommentar till din insiktsfulla bloggpost är helt central dessutom: Individer har nu större möjlighet än någonsin att välja – de som väljer att sätta huvet i ekokammare kan göra det, de som medvetet försöker vara så spretiga som möjligt i sina flöden kan göra det. Detta är i linje med den sociologiska tesen om ökande individualisering i medielandskapet, något som inte är helt oproblematiskt utifrån välfärdssamhällets målsättningar om det gemensamma. Folk kan i allt högre grad välja bort det gemensamma, det är i högsta grad politiskt – både emanciperande men på många sätt samtidigt väldigt oroande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *