Spekulationer i sociala medier om vårt forskningsprojekt om sociala medier

Faksimil DN, 25 dec

Debattartikeln i DN den 25 december väckte en del reaktioner, många av dem i sociala medier.

Vårt argument är följande, i korthet: Vi vet redan att konventionella massmedier inte är helt representativa (medielogiken är ofta sensationsdriven, fokuserar på konflikt, pikanta stories osv). När sociala medier kom så blev det lockande att tro att de är mer representativa för ”den allmänna opinionen” eftersom de bygger på budskap från och mellan medborgare. Men att det automatiskt skulle göra dem tillräckligt representativa är fel.

De sociala medierna har, även de, en logik. De tycks till exempel gynna kategoriska uttalanden och polarisering och missgynna mer balanserande och tvehågsna röster. Tendensen tycks återfinnas överallt på det politiska spektrumet. Specifika, särpräglade åsiktsgemenskaper kristalliseras ut. Ibland av elitkaraktär – ibland av mobbarkaraktär.

Vår forskning stöds av en aktuell artikel i tidskriften Science, där den österrikiska forskaren Jürgen Pfeffer menar att det är vanskligt att tro att observationer av hur användare interagerar på sociala medier skulle vara representativa för mänskligt beteende i allmänhet. Olika sociala nätverksplattformar lockar till sig helt olika typer av målgrupper, på varje plattform uppstår normer och beteenden utifrån hur de är designade att användas, och det florerar också många falska och professionellt hanterade identiteter, vilket man som forskare bör ta hänsyn till.

När konventionella massmedier (framför allt kvällstidningarna) hänvisar till Twitter och liknande så finns det en risk, menar vi, att de underförstått tillskriver nyheten statusen att vara representativ för ”en mer äkta verklighet” eller ”den allmänna opinionen”. Och det, menar vi, är oklokt. Vi skulle alla vara förtjänta av en bättre kritisk kompetens när vi läser av sociala medier, vanlig källkritik räcker långt men bör kompletteras av en djupare insikt om mediespecifika mekanismer på nätet.

Några förtydliganden kan vara på sin plats då vissa kommentatorer har spekulerat vilt kring vad projektet innebär:

• Nej, vi vill inte på något vis ”stoppa” eller ”censurera” Twitter. Yttrandefriheten är absolut, för oss som för de flesta demokratiskt sinnade människor. Det vi argumenterar för är snarare att vi som läsare bör ha ett mognare förhållningssätt till det som yppas på Twitter och liknande forum. När vi skriver att vi i vår kommande rapport vill föreslå olika sätt att ”motverka tendenserna” är det alltså medieanvändarnas läsning av sociala medier vi syftar på; vi vill motverka tendenserna att läsa sociala medier som representativa för allmänhetens åsikter. Detta handlar i förlängningen också om konventionella massmediers läsning av sociala medier; vi vill föreslå sätt som kan motverka den journalistiska tendensen att okritiskt vidarebefordra påståenden gjorda i sociala medier.

• Eftersom jag är forskare knuten till Södertörns högskola tycks somliga tro att forskningen drivs av en vänsteragenda. Det tycks ryktas bland vissa SD-sympatisörer att Södertörns högskola skulle vara kategoriskt ”vänstervriden”, ”kulturmarxistisk” och så vidare, eftersom det finns t.ex. genusforskare och rasismforskare under högskolans tak. Men att argumentera så är som att argumentera att Sveriges riksdag skulle vara ”vänstervriden” eftersom den bland annat hyser vänsterpartister. Jag kan meddela er som argumenterar på det här viset att det på SH bedrivs utbildning och forskning inom allt möjligt från företagsekonomi, psykologi och medieteknik till offentlig rätt, biologi och polisväsende. Visst stämmer det att högskolan har en tydlig mångfaldsprofil, men sådana ambitioner har i praktiken alla landets högskolor och universitet; enligt högskolelagen har alla högskolor och universitet i uppdrag att motverka diskriminering utifrån människors medfödda egenskaper. Och vad gäller politisk ”normativ bias” (japp, alla forskare har en sådan) kan jag väl personligen säga så mycket som så, att jag själv förespråkar en livskraftig marknadsekonomi och är i grunden socialliberal snarare än vänsterpartist.*

Det är således mycket viktigt att notera att våra forskningsresultat går att applicera på alla schatteringar på det politiska spektrat. När anonyma kommentatorer således bedriver ad hominem-attacker är detta fullständigt grundlöst och mest bara ett tecken på att just de själva känner sig utpekade och måste slå ifrån sig. Kommentarerna på vår artikel bekräftar därigenom delvis det vi menar: Sociala medier ger ofta uttryck för kategoriska, spekulativa, anonyma, lösryckta åsikter, utan någon garanti att avsändaren svarar på följdfrågor eller avser att fördjupa ditt resonemang. Detta bör ses som en defekt i de nuvarande plattformarnas utformning. Jag tror personligen inte att sociala medier nödvändigtvis i det här avseendet utgör något framsteg, utan snarare kan ha regressiva effekter på mellanmänsklig kommunikation. Samtidigt finns förstås mängder av progressiva effekter av sociala medier – de utgör inte minst en fantastisk källa till fördjupning.

• Jag vill entydigt avfärda spekulationen om att det skulle finnas ett ”register” över #svpol. Det skulle vara både oetiskt och olagligt. Den data vi behandlar i forskningsprojektet handlar om ett pyttelitet utsnitt av slumpmässigt utvalda datum, där vi enbart undersöker de 20 mest retweetade inläggen respektive dag. Den data vi hanterar tillhandahålls av de samverkande företagen, och kasseras efter att analysen är genomförd. Avseende publiceringar utifrån datan ser vi givetvis till att anonymisera hänvisningar som kan röja enskilda privatpersoner. Det finns andra, liknande forskningsprojekt på andra högskolor så man kan säga att en praxis är etablerad kring hur utsagor på #svpol bör behandlas. Har du fler frågor så kan du eposta mig så besvarar jag dem så utförligt jag kan.

• ”Den allmänna opinionen” endast ett påklistrat epitet? Att det inte finns någon ”allmän opinion”, det gäller väl även ”gammelmedia”? Ja, detta är redan etablerat inom medieforskningen. ”Tidningsartiklar speglar inte heller allmänna opinionen?” Helt korrekt. Traditionella massmedier drivs väldigt ofta av specifika agendor, samt att nyhetsvärdering väldigt ofta bygger på dramatisering av olika slag (man vill gärna få det att se ut som att tydlig konflikt föreligger, man vill gärna hitta pikanta stories, man vill gärna få saker att verka sensationella, osv). Denna tendens brukar många medieforskare mena, blir ännu starkare när det rör sig om väldigt kommersiellt drivna mediehus, inte minst när reglering saknas (som när amerikanska FCC år 1987 avvecklade sin ”Fairness doctrine” avseende tv och radio, vilket tillät Rush Limbaugh att syndikera sin tydligt partiska talkshow nationellt året därefter). Men även public service-media tar förstås specifika vinklar och kan sägas ha en agenda. Alla professionaliserade medier har en agenda – frågan är snarare i vilken utsträckning avsändarna trots allt försöker göra sin agenda mer balanserad, rättvis och, ja, representativ.

• Har vi som forskare en agenda där vi är rädda för att vår egen ”elitställning” utmanas? Eller har DN en agenda där deras egen etablerade ställning som opinionsbildare utmanas? Tja, vad gäller samhällsforskare som profession är det ett yrke vars status och monopol urholkats under senare decennier; en journalist eller en PR-konsult kan nog idag sägas utöva mycket mer påverkan av opinionen än en samhällsforskare. Det fina med oss samhällsforskare, precis som de mer seriösa journalisterna, är dock att vi har som tydlig målsättning att försöka sträva efter olika former av giltighet, representativitet, oberoende och objektivitet. Ta SR-reportern Jens Ganmans ambition att exemplifiera problemen inom flyktingmottagandet från olika synvinklar, eller ta exempelvis en forskare som Tino Sanandaji som framhärdar trots att han ignoreras av många opinionsbildare ute i samhället. Jag skulle mena att Sanandajis i hög grad konstruktiva bidrag till debatten om migration i stor utsträckning omintetgörs, ignoreras – rentav motarbetas – av högljudda röster ute på respektive flank av det politiska spektrat. Det är just denna tendens jag åsyftar ovan; ett allt för stort fokus på extremerna gör att föreställningen om ett ”retoriskt ställningskrig” förstärks (dvs föreställningen att redan definierade ”motpoler” råder) och det gör att somliga ämnen blir onödigt fastlåsta och blir mycket svårare att debattera på ett konstruktivt vis.

• Intressant att notera är även den blasé inställning som artikeln mötte bland somliga av de mer namnkunniga twittrarna: ”behövdes inte fyra forskare för att fastställa”, ”det här har väl alla vetat utom lata journalister” och så vidare. Ja, forskning på ett visst fenomen kan ofta tyckas bekräfta sådant som de som är insatta i fenomenet ”redan vet”. Jag kan meddela till er som uttrycker den här inställningen att det inom samhällsforskningen i själva verket rent metodologiskt är mycket svårt att entydigt bevisa fenomen; vi kan påvisa tendenser, vi kan avfärda nollhypoteser (såsom nollhypotesen i det här fallet, att sociala medier skulle sakna bias). Detta kan verka futtigt, men det är – enligt en överväldigande vetenskaplig samsyn – faktiskt det enda vi har.

• Somliga kanske stör sig på att vi menar att ”åsikter på sociala medier inte är den allmänna opinionen”. Som skribent har man sällan inflytande över de rubriker som redaktörer formulerar. För att förtydliga rubriken kanske man kan sammanfatta vår ståndpunkt som att åsikter på sociala medier självklart är del av den allmänna opinionen, och att vi välkomnar dem – men att detta samtidigt inte betyder att åsikter på sociala medier är den allmänna opinionen. Den ”allmänna opinionen” (vad nu detta oformliga väsen är) kommer aldrig att kunna till fullo representeras eller avbildas, i något medium. Men seriösa medier bör fortsätta ha representativitet som ett riktmärke.

*) Det kan vara så enkelt att vissa människor tror att kritisk samhällsforskning automatiskt skulle vara vänsterinriktad. Nja, så enkelt är det inte. För mig är ett kritiskt angreppssätt att förutsättningslöst pröva olika alternativ, att ställa dem mot varandra – en i grunden apolitisk impuls. Dock så kan man aldrig i praktiken vara apolitisk; ens prövningar av omvärlden görs alltid utifrån specifika grundvalar: I min egen forskning skulle jag säga att det främst rör sig om olika former av ett värnande av medborgerliga rättigheter och civilsamhälleliga institutioner som tar fasta på sådana rättigheter (medborgarnas väl), utilitarianism (det allmänna bästa), kunskapsidealism (bildningsnivån i samhället) samt kommunikativ rationalitet (framför allt i Habermas anda, men även Deweys).

This entry was posted in begreppsapparat, forskningsidéer, forskningspolitik, journalistik, medieanvändning, medieekologi, politik, samtid, sociala medier. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *