Plattformar → monopol? Vad menas?

Uppföljning på min artikel om monopol

I lördags skrev jag i SvD Kultur om hur plattformiseringen är vår tids mest dominerande kapitalistiska maktprincip. 

screens

Ett väldigt intressant sammanträffande var att Världsbanken i samma stund som jag lade sista handen vid artikelmanuset gick ut med snarlika observationer: Silicon Valleys teknikföretag verkar förvärra den ekonomiska ojämlikheten snarare än förbättra den.

Det påminner om sammanträffandet när jag förra gången varnade för de potentiella monopol som plattformsekonomin kan ge upphov till – den gången var det Evgenij Morozov som kom med ett snarlikt argument bokstavligen samma dag som jag gjorde.

Jag har under den gångna helgen bra, kritisk feedback bland annat från Viktor Arvidsson (Oslo universitet) och Pelle Snickars (Umeå universitet).

Monopol, rly?

Jag har som sagt tidigare varnat för en inneboende tendens mot monopol som finns i plattformsekonomin.

Monopol? Det låter gammaldags. Det påminner om monokultur och hårt reglerade marknader. Typ sådant vi hade i Sverige när jag var barn, före 90-talets avregleringar och gradvisa öppning av flera marknader med syfte att låta privata intressen erbjuda tjänster, produkter och funktioner i konkurrens.

Bland många kommentatorer, främst på höger- men även ibland på vänsterkanten sägs Sveriges avreglering av telekom ofta vara en av de mest lyckade privatiseringarna. Men räknar vi in bredbandsinfrastruktur i begreppet telekom ges dock en hel del lärdomar vid handen. Tittar vi på infrastrukturen för bredband så ser vi att den så kallade stockholmsmodellen – där staden äger, bygger ut och tillhandahåller fiber till alla på likvärdiga villkor – gjort att man undvikit de kommersiella monopol som annars snabbt hade inträtt, om fibernäten hade ägts av privata aktörer (framför allt de som även tillhandahåller tjänster, som exempelvis Telia).

Vad gäller viktiga samhällsfunktioner och infrastrukturer är det alltså mycket som talar för att en hög grad av reglering är nödvändig, eftersom teoretiskt ”fria” marknader på sådana områden snabbt strävar mot de facto monopol, informationsimperier (som Tim Wu, forskare och författare av en strålande bok i ämnet, har kallat det). Nätverkseffekter, skalfördelar, bekvämligheten för användarna i att endast en aktör servar hela marknaden, samt de enormt höga barriärer för nya marknadsaktörer att komma in och konkurrera – allt detta talar för att monopol av det här slaget antingen bör regleras (som i fallet telekom och väldigt mycket annan samhällsinfrastruktur, transport till exempel) eller faktiskt bör drivas helt och hållet i statens, stadens, länets eller kommunens regi.

Men det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Vad gäller tjänsteekonomin så finns det ju till exempel ofta flera plattformar att välja mellan!

Vad jag avser i min observation är alltså (1) monopol i snävt avgränsad betydelse, det vill säga beträffande enbart den tjänst eller funktion som erbjuds samt (2) att det jag observerar är en tendens mot monopol. Huruvida faktiska monopol verkligen inrättas (och i vilken grad) är empiriska frågor som varierar från fall till fall, och förstås är avhängigt en rad faktorer.

Därav vikten av reglering som säkerställer tjänsteleverantörers frihet att erbjuda sina varor och tjänster på flera plattformar parallellt, samt konsumenters frihet att välja bland konkurrerande plattformar – sådana insatser borde hindra enstaka plattformsaktörer att få allt för dominant, självsvåldig kontroll över hela utbud eller marknader.

Synkront med detta är det alltså beklagligt när redan existerande plattformsgiganter helt enkelt förvärvar små marknadsaktörer, som nu senast med Apples iögonfallande förvärv av söktjänsten Topsy, eftersom det ökar den horisontella dominansen; om medborgare nu tar del av otaliga parallella flöden, är det olyckligt ju fler av dessa parallella flöden (i sig själva snävt begränsade tjänster eller funktioner) som ägs och kontrolleras av en och samma aktör. Samma argument skulle för övrigt kunna användas beträffande den maktdelningstanke som Alliansen förespråkar beträffande att bryta upp statliga monopol och låta fler samhällsfunktioner skötas av separata vinstdrivande företag i konkurrens. (Sedan huruvida den konkurrensen verkligen fungerar, det är en annan – även den empirisk – fråga.)

Taylorism, rly?

Jag bör kanske redovisa jämförelserna med Taylorismen och Fordismen lite tydligare.

Inom det som ofta kallas management (men borde kallas organisationsstyrning) var en skola dominerande under i praktiken hela det gångna århundradet: F.W. Taylors lära om en mer vetenskaplig (positivistisk) styrning av den organiserade produktionen. Taylorism är en uppsättning organisationsprinciper som syftar till att arbetsdelningen sker på mer vetenskaplig grund. Hierarkisk, centraliserad styrning av organisationen väntas öka effektiviseringen och specialiseringen.

Fordismen var egentligen en vidareutveckling av Taylorismen, en konkret operationalisering kan man säga – där tonvikten ligger på standardisering, skalfördelar, men också en sorts socialdemokratisk tanke att arbetarna inte ska arbetas ihjäl utan bör ges tillräckligt goda villkor och löner så att även de kan bli nyttiga konsumenter.

Plattformisering är i många avseenden en vidareutveckling av samma tankar, med skillnaden att produktionen och arbetet här organiseras i självreglerande, decentraliserade nätverk.

playtime (cubicles)

[EDIT:] Man kan orda om hur emergenta, generativa, konvergenta och självreproducerande de digitala ekosystem som växer fram är. Graden av förutsägelse är låg när Apple möjliggör ett ekosystem för appar, till exempel, då helt nya, generativa företag kan utgå från mjukvaruplattformen och skapa nya marknader. I den meningen möjliggörs företag som Uber och Airbnb genom att kombinera de mobila operativsystemens plattformar för appar (App Store, Google Play) med de karttjänster som erbjuds av samma giganter (Apple Maps, Google Maps). Men jag skulle fortfarande hålla kvar vid ursprungsinsikten, att trots det som möjliggör dem är målet för Uber och Airbnb att söka monopolställning inom sina respektive nischer. 

Min poäng är att en nödvändig grad av spårning och sammanhållning av de till synes myllrande, i flera avseenden självreglerande marknaderna måste till – för det första, så att mervärde över huvud taget ska kunna utvinnas ur det utbyte som sker och, för det andra, så att utbytet ska kunna ske under tillräckligt ordnade former så att enstaka marknadsaktörer inte missbrukar sin frihet. Det tillfaller plattformsaktören att tillhandahålla ytan där det myllrande utbytet sker.

Liknelsen med Taylorismen är således inte alls enbart på idéplanet, som en överordnad logik i Weberiansk mening. Den är högst konkret. Plattformiseringen är, rent konkret, och högst teknikberoende, vår tids nya stora organiseringsprincip för arbetsdelning och resurseffektivisering. Om än med förbehållet att effekterna av de respektive plattformarna (för att inte tala om kombinerade effekter av hela ekosystem av plattformar) må vara i hög grad svåra att förutsäga, för att inte tala om externaliteter som skapas. [/EDIT] 

Det är över lag nyttigt att slänga den romantiserande slöjan kring disruption, management och crowdsourcing åt sidan och i stället, likt Duncan Watts, tänka dessa begrepp mer som vår tids vidareutveckling av sådär lagom sexiga begrepp som modern centralplanering, resurseffektivisering och expertstyre. Apples, Facebooks och Googles estetiska framgångar och den nya teknikens sublima retoriska lockkraft tycks ibland vara det som får oss att kollektivt idealisera det som egentligen försiggår; vi tänker gärna att det som dessa företag presenterar är det mest tekniskt fulländade, och det mest glänsande ”nya” som går att uppbåda idag men det är ett gravt ideologisk felsteg att gå på den skenmanövern.

This entry was posted in begreppsapparat, ekonomi, infrastruktur, makroekonomi, medieekologi, medieföretag, mediestruktur, nyliberalism, plattformar, realism, samtid. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *